Hanif Balis uppgörelse med byggkrångel, bostadsbrist och barnlöshet handlar i grunden om frihet När moderaten Hanif Bali debuterar som profil i Kvartal gör han det med ett dån. Texten ”Giriga boomers har slagit sönder våra drömmar” är både provokation och diagnos: Sverige har förvandlat bostadsmarknaden till en planekonomisk lekstuga där äldre generationer skyddar sitt eget värde – och unga familjer kvävs under följderna.

Bali sätter fingret på ett faktum som sällan nämns i svensk politik: det tredje barnet dör i bygglovskön. Det är inte mikroplaster, karriärstress eller Tiktok som sänker födelsetalen, menar han – utan politik. Villan där nästa generation skulle kunna växa upp existerar inte längre i det kommunala Sverige.

Från folkhem till reservat Bali pekar på hur kommunernas makt över markanvändningen blivit en form av omvänd planekonomi. De som en gång köpte sina villor för några hundratusen sitter nu i kommunfullmäktige och blockerar nybyggnation – under paroller som ”Halva Täby grönt”. I praktiken försvarar de sina fastighetsvärden genom att förhindra att unga får bygga nytt.

Det är en grotesk ironi: samma generation som en gång gynnades av subventionerade lån, generösa ränteavdrag och snabb planläggning, hindrar nu sina barn och barnbarn från att skapa samma liv. Markpriserna har femfaldigats sedan 1970-talet, medan byggkostnaderna knappt rört sig.

Den sociala ingenjörskonstens återkomst Bakom retoriken om hållbarhet, stadsplanering och normkritisk arkitektur skymtar en gammal svensk frestelse: tron att staten vet bäst. Kommunala tjänstemän och arkitektskiktet på universiteten beskriver småhus som ”bilberoende” och ”ohållbara”. Resultatet är att barnfamiljer hänvisas till trångboddhet, lådcyklar och moralpredikningar om klimatet.

Men, som Bali konstaterar, det är i villamattorna – inte i hyresrätterna – som de samhällsbärande barnen växer upp. De som klarar sig själva, pluggar, jobbar, betalar skatt och inte kräver fritidsgårdar för att hålla sig borta från kriminalitet.

Ett generationskontrakt som brustit Texten är också en uppgörelse med en moralisk dubbelstandard. Boomergenerationen, skriver Bali, har blivit rik inte på innovation eller arbete, utan på reglerad knapphet. De har låst in tillgången till mark och bostäder – och därmed framtiden för sina egna barn.

Det är en kritik som skär tvärs genom partigränserna. Samma generation som öppnade gränserna under 1990- och 2000-talen, stängde bostadsmarknaden för den inhemska medelklassen. När invandringen ökade, steg priserna ännu mer – en utveckling som förvärrade segregationen och fördjupade klyftorna.

Från kulturkrig till generationskrig Bali menar att det så kallade kulturkriget kanske egentligen var ett generationskrig: 40- och 50-talisterna öppnade gränserna, 70- och 80-talisterna stängde dem. Men striden om Sveriges framtid handlar inte längre om migration, utan om möjligheten att bilda familj och äga sitt hem.

För utan rimliga bostäder dör både drömmen om barn och den ekonomiska bas som hela välfärdsstaten vilar på. ”Det tredje barnet”, skriver Bali, ”är det viktigaste – för det är det som bär välfärden.”

En frihetlig slutsats Med frihetliga ögon är Balis text något mer än generationssatir. Den är en försvarsskrift för det civila samhällets frihet – rätten att bygga, äga och skapa sitt eget liv utan att hindras av byråkratiska händer som tror sig veta bättre. När staten och kommunerna tar över planeringen av människors liv, försvinner viljan att leva dem.

Det verkliga hotet mot framtidens Sverige är alltså inte låga födelsetal i sig – utan politiker som tror sig veta bättre och gjort familjebildning till en svåruppnåelig lyx.