Gardells moralism suddar ut gränsen mellan stat och aktivism I en replik till Jan Emanuels debattartikel om polisers närvaro i Prideparaden målar Jonas Gardell upp en bild av ett Sverige där homosexuella fortfarande inte kan lita på rättsstaten. Men mycket har förändrats. Sverige är i dag ett av världens mest toleranta länder – Gardells historiska anekdoter gör honom blind för samhällsutvecklingen.

Från berättigad kamp till rituell självömkan Jonas Gardells krönika i Expressen Kultur är emotionell och uppfordrande – och samtidigt ett utmärkt exempel på en aktiviströrelse som förlorat sitt omdöme i takt med sina framgångar. Gardell vill försvara att poliser deltar i Prideparaden i uniform – ett beslut som Jan Emanuel tidigare kritiserat med hänvisning till rättsstatens krav på opartiskhet.

I stället för att bemöta detta med sakliga argument, svarar Gardell med känslomättad historia: 1980-talets homofobi, en Ikea-incident med knivhot, polisers hån, 66 knivhugg i Västerås. Allt detta utgör enligt Gardell argument för att dagens poliser i tjänsteuniform bör delta i Prideparaden – och att ifrågasättande av detta är ett uttryck för fortsatt förtryck.

Men detta är en logisk kullerbytta.

Att Sverige på 1980-talet hade stora brister i behandlingen av homosexuella är en sak. Att det 2025 fortfarande skulle vara ett homofobiskt samhälle där poliser måste gå i paraden för att visa att de "finns där" är något helt annat. Här tappar Gardell både kompass och proportioner.

Sverige tillhör världstoppen i tolerans I internationella jämförelser sticker Sverige ut som ett av världens mest hbtq-toleranta länder. Eurobarometer, Pew Research och ILGA-Europe placerar regelbundet Sverige i absoluta toppen vad gäller acceptans för samkönade relationer, rättigheter för hbtq-personer och social inkludering.

Att enskilda individer fortfarande kan utsättas för hot eller våld – ibland med homofobiska motiv – förändrar inte den övergripande bilden. Så ser det ut i alla samhällen, och det är förstås allvarligt. Men att påstå att dessa händelser bevisar att "samhället" inte står bakom hbtq-personer är inte bara felaktigt – det är också en förolämpning mot alla de myndigheter, skolor, arbetsgivare och medborgare som faktiskt gör det.

Gardell väljer att blunda för det faktum att polisen i dag driver utbildningar om hatbrott, har särskilda resurser för dessa brott och i många fall agerar mycket professionellt. Att enskilda länspolischefer för 15 år sedan inte ville lyssna på hatbrottsgrupper är inte relevant som motargument mot krav på opartiskhet 2025.

Politisk symbolik i uniform Jan Emanuel har rätt i sak. Det handlar inte om att poliser inte får ha åsikter eller engagera sig privat – det handlar om att inte blanda ihop yrkesrollen med politisk symbolik. Prideparaden är en politisk manifestation. Regnbågsflaggan är en politisk symbol. Det går inte att trolla bort detta med formuleringar om "mänskliga rättigheter" eller "godhet".

Statens företrädare ska inte delta i politiska manifestationer i tjänsteuniform – oavsett hur god saken är. Samma princip gäller om någon skulle föreslå att uniformerade poliser bör gå i demonstrationer för pressfrihet, klimatkamp eller yttrandefrihet. Det är inte därför uniformen finns.

Att Gardell inte klarar att hålla isär dessa saker säger något om hur långt från sin ursprungliga kamp Pride-rörelsen har kommit. Från frigörelse till identitetspolitik. Från rättighetskamp till moralisk utpressning.

Ingen kritik får ifrågasättas Det kanske mest oroväckande i Gardells text är dock tonen. Jan Emanuel, som resonerar kring polisens neutralitet, avfärdas som ”populist i hästsvans som inte kan ett jota om hbtq”. Enligt Gardell är han helt enkelt inte kvalificerad att uttrycka en åsikt.

Detta är en klassisk härskarteknik. Den som ifrågasätter aktivisternas narrativ ska tystas med etiketter: ”populist”, ”ointresserad”, ”homofob”, ”okunnig”. Det spelar ingen roll om argumenten är sakliga – bara den som tillhör rörelsen eller godkänns av dess väktare får delta i debatten.

Det är denna inställning som undergräver tilliten till Pride i bredare grupper. Många människor, som faktiskt sympatiserar med tanken att ingen ska diskrimineras för sin sexuella läggning, börjar uppfatta Pride som en arrogant, självgod rörelse med totalitärt sinnelag. Det är inte oförtjänt.

Ett tecken i tiden Debatten om uniformerade poliser i Prideparaden är därför mer än bara en detalj. Den är ett tecken i tiden. På en stat som allt oftare ställer sig på aktivisters sida i stället för att hålla distans. På en offentlighet där moralisk godhet ska signaleras snarare än diskuteras. På en kultur där historiska oförrätter används som trumfkort mot varje form av kritiskt tänkande.

Att kritisera detta är inte ett angrepp på homosexuella eller på hbtq-rörelsen som sådan. Det är ett försvar av rättsstatens principer, saklighetens betydelse och alla medborgares rätt till en opartisk statsmakt – oavsett vem man är eller vad man tror på.