Utvisas för fjärde gången – ett system som inte fungerar En 29-årig illegal migrant döms till fängelse efter ett brutalt rån i Malmö, där en äldre man överfölls i ett trapphus och berövades sin Rolexklocka. Mannen döms även för en hundattack mot ett barn. Efter avtjänat straff ska han utvisas – med ett återreseförbud på tio år.

Det låter handlingskraftigt. Men det är det inte.

Mannen har tidigare utvisats från Sverige tre gånger: 2013, 2015 och 2020. Ändå befann han sig åter i landet, illegalt, när han begick nya brott. Domen blir därmed inte bara en kriminalrättslig fråga – utan ett tydligt exempel på statens misslyckande att upprätthålla sina egna beslut.

Återreseförbud utan verkställighet Tingsrätten konstaterar att mannen aldrig haft fast arbete, inte studerat, inte lärt sig svenska och i stället levt i landet genom upprepade brott. Han har avslag på flera asylansökningar och ett belastningsregister med åtta avsnitt.

Trots detta har han gång på gång kunnat återvända.

Återreseförbudet – i teorin ett kraftfullt verktyg – framstår i praktiken som symboliskt. När staten saknar förmåga att kontrollera vem som lämnar landet, vem som återvänder och vem som vistas här illegalt, reduceras utvisningsbeslut till pappersprodukter.

Vem skyddas – och från vad? Det mest anmärkningsvärda är inte att domstolen beslutar om utvisning. Det görs rutinmässigt. Det anmärkningsvärda är att samma individ kunnat återvända tre gånger efter tidigare beslut – utan att systemet förmår stoppa honom.

Under tiden är det medborgare som betalar priset:

  • en äldre man som överfalls i sitt eget trapphus
  • ett barn som skadas av en hund
  • ett lokalsamhälle som får leva med konsekvenserna

I praktiken har staten misslyckats både med att skydda allmänheten och med att genomdriva sina egna lagar.

Ett mönster – inte ett undantag Fallet är inte unikt. Det är tvärtom representativt för ett bredare problem i svensk migrations- och rättspolitik: beslut fattas, men verkställs inte. När återvändande saknar konsekvenser och illegalt återinträde inte upptäcks eller stoppas, skapas ett system där laglydnad blir frivillig.

Det är i detta glapp – mellan beslut och verklighet – som förtroendet för staten urholkas.

En stat måste mena allvar Att utvisa någon fyra gånger är inte ett tecken på konsekvens. Det är ett kvitto på oförmåga.

Om Sverige ska kunna hävda att landet har kontroll över sin migrationspolitik krävs mer än nya beslut i domstol. Det krävs faktisk verkställighet, fungerande gränskontroller och ett system där utvisning betyder just det: att personen lämnar landet – och inte kommer tillbaka.

Så länge detta inte fungerar kommer återreseförbud fortsätta vara tomma ord. Och skadliga individer fortsätta röra sig fritt, trots att staten gång på gång säger att de inte hör hemma här.