Inatt skakades Sverige av ännu en våg av våldsamma explosioner. Fyra sprängningar på tre orter, inom loppet av tre timmar. Paradigmskiftet mot gängvåldet som Tidöregeringen utlovade lyser med sin frånvaro.

Radhus i Kungälv. Lägenhet i Bagarmossen. Kiosk och frisörsalong i Trollhättan. Fyra explosioner – men inte en enda gripen.

I Kungälv skadades ytterdörr och fönster av en sprängladdning. I Bagarmossen exploderade vad polisen misstänker var en handgranat i en tom lägenhet. Och i Trollhättan smällde det två gånger med bara fyra minuters mellanrum – vid två separata verksamheter, 300 meter ifrån varandra.

Poliser med dragna vapen genomsökte området under natten. Bombskydd kallades in. Förundersökningar om grov allmänfarlig ödeläggelse har inletts. Ändå: ingen gärningsman gripen, ingen förklaring, inget resultat.

Löften utan verklig förändring När Tidöavtalet presenterades hösten 2022 utlovades ett ”paradigmskifte i kriminalpolitiken”. Medborgerlig Samling, som tidigt drev krav på att kalla in militär för att stoppa det eskalerande våldet, välkomnade att andra partier äntligen vaknat. Men snart stod det klart att Moderaternas version av ett skifte snarare handlade om utredningar, processer och symbolförslag.

Vad hjälper höjda maxstraff, när gärningsmän ändå inte grips? Vad spelar det för roll med skärpta lagar, när rädslan och våldet fortsätter att sätta agendan i svenska bostadsområden?

Normaliseringen är total Explosionerna sker nu så ofta att de knappt är förstanyheter. Ingen skadas, lyder rubriken – som om det vore ett godtagbart utfall. Men det är inte normalt att folk vaknar av bomber i sina bostadsområden. Det är inte normalt att lägenheter, kiosker och frisörsalonger sprängs i bitar. Det är inte normalt att Sverige under flera år i rad toppat EU:s statistik över dödligt gängvåld.

När kommer uppgörelsen med den misslyckade kriminalpolitiken? Regeringen fortsätter att upprepa ord som ”sätta hårt mot hårt”, men verkligheten visar något annat. Kriminella har inte tappat kontrollen – de har tvärtom blivit djärvare, mer organiserade och mer våldsamma. Det som sker nu är inget annat än ett lågintensivt inbördeskrig mellan nätverk, där samhället står vid sidan av och noterar skadorna.

Frågan är inte längre om ett paradigmskifte behövs – utan varför det inte redan skett. Det räcker inte med fler presskonferenser. Det krävs handling. Det krävs ledarskap. Och det krävs partier som vågar göra det som är nödvändigt, inte bara det som är medialt gångbart.