Fyra år sedan invasionen – Stockholm markerade Fyra år har gått sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina. På årsdagen fylldes Sergels torg i Stockholm av människor som samlades för att visa stöd för Ukraina.
Torget lystes upp i blått och gult, obelisken färgades i Ukrainas färger och flaggor vajade över folkmassan trots vinterkylan.
Manifestationen blev en påminnelse om att kriget – som för många började som en chock – nu blivit en utdragen realitet i Europas närområde.
”Ukrainas sak är vår” Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) var en av talarna. Hon beskrev konflikten som en kamp som inte bara rör Ukraina utan hela Europas framtid.
– Efter fyra år är Ukrainas sak fortfarande vår, det handlar om vår framtid, sade hon från scenen.
Hon framhöll det breda svenska stödet – från stat och näringsliv till civilsamhälle och privatpersoner – och beskrev det som något ”speciellt”.
Budskapet var tydligt: stödet är inte bara politiskt, utan förankrat i opinionen.
Enighet över blockgränsen Även Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson talade och betonade sorgen över krigets förstörelse, men också beslutsamheten att stå enat bakom Ukraina.
Från kulturlivet deltog Björn Ulvaeus, som kallade stödet till Ukraina en investering i Europas framtid och ett försvar av idén om människans värde.
Det politiska budskapet från scenen var blocköverskridande: stödet till Ukraina står fast.
Från solidaritet till säkerhetspolitik Manifestationen speglar mer än symboliskt stöd.
Sedan invasionen 2022 har Sverige genomgått sin största säkerhetspolitiska omläggning i modern tid, med Natomedlemskap och omfattande militärt stöd till Ukraina.
Det som började som solidaritet har utvecklats till en strategisk hållning: Ukrainas försvar ses som en del av Europas och Sveriges egen säkerhet.
Björn Ulvaeus uttryckte det explicit: – När Ukraina vinner så vinner Europa och friheten.
Ett krig som inte får bli vardag I folkmassan fanns Nataliia Usenko, som flydde från Ukraina för två år sedan. Hon påminde om att stödet inte får bli något som bara uppmärksammas på årsdagar.
Det är kanske den största utmaningen efter fyra år av krig: att inte låta det extraordinära bli normaliserat.
Kriget i Ukraina är inte en avlägsen konflikt. Det är en pågående säkerhetspolitisk realitet i Europa.
Och frågan som hänger kvar är densamma som för fyra år sedan: Hur länge är Europa berett att hålla ut – politiskt, militärt och ekonomiskt – för att Ukraina ska göra det?
