Friades för våldtäkt mot 100-åring – hovrätten: bevisningen räcker inte Den hemtjänstanställde man som i tingsrätten dömdes till fyra års fängelse för våldtäkt mot en 100-årig kvinna frias nu helt av Svea hovrätt.
Mannen var åtalad för grov våldtäkt mot två äldre kvinnor som han haft i sin vård. Tingsrätten ansåg att den 100-åriga kvinnans berättelse var trovärdig, sammanhängande och tillräcklig för fällande dom. Hovrätten gör motsatt bedömning och menar att bevisningen inte når upp till kravet ”utom rimligt tvivel”.
Därmed frias mannen från samtliga åtalspunkter.
Två domstolar – två helt olika slutsatser Tingsrätten beskrev kvinnans utsaga som klar och detaljrik. Vårdpersonal hade uppgett att hon var ”sansad och jätteklar”. Domstolen ansåg att åklagaren presenterat en robust utredning.
Hovrätten pekar däremot på brister i förhören. Enligt domen var förhören korta, delvis motsägelsefulla och präglade av kommunikationssvårigheter mellan de äldre kvinnorna och förhörsledaren. Uppgifter ska dessutom ha ändrats under processens gång.
Eftersom mannen frias prövas inte heller frågan om utvisning.
Åklagaren Linn Nyberg uppger att hon inte delar hovrättens bedömning men att det är riksåklagaren som avgör om målet ska överklagas till Högsta domstolen.
Svårbevisade brott – men olika utfall Sexualbrott är ofta svårbevisade. Teknisk bevisning saknas i många fall och målen avgörs i stor utsträckning på trovärdighetsbedömningar.
Det gäller både övergrepp mot unga kvinnor och övergrepp mot äldre i beroendeställning.
Samtidigt väcker just denna typ av mål särskild upprördhet. När offret är en mycket gammal person, beroende av hemtjänst och med begränsad möjlighet att försvara sig, uppstår en känsla av total utsatthet.
I takt med att antalet anmälda övergrepp inom äldreomsorgen ökat de senaste åren har frågan om rättssäkerhet – både för den misstänkte och för brottsoffret – blivit alltmer laddad.
En obekväm kontrast Den svenska sexualbrottslagstiftningen har under senare år skärpts kraftigt. Samtyckeslagen har sänkt tröskeln för fällande dom i vissa typer av mål och domstolar gör i dag mer finmaskiga bedömningar av utsagor och beteenden än tidigare.
I den offentliga debatten har det samtidigt återkommande varnats för att unga män kan få sina liv förstörda efter fällande domar där bevisningen upplevts som svag.
Mot den bakgrunden framstår kontrasten som svår att bortse från: när en 100-årig kvinna anmäler våldtäkt i sitt eget hem och tingsrätten finner henne trovärdig, men hovrätten ändå friar.
Det betyder inte att hovrätten gjort fel – beviskravet i brottmål är högt och ska vara högt. Men det väcker frågan hur rättssystemet hanterar mål där offret är mycket gammalt, förhören är svåra och teknisk bevisning saknas.
Vem bär risken när bevis saknas? Rättsstaten bygger på principen att det är bättre att fria än att fälla oskyldiga. Samtidigt innebär varje friande dom i denna typ av mål att en mycket utsatt person lämnas utan upprättelse.
När övergrepp sker i beroenderelationer – i hemtjänst, på äldreboenden eller i andra omsorgssituationer – är bevisläget nästan alltid komplicerat. Det finns sällan vittnen. Det finns sällan teknisk bevisning.
Frågan är om dagens system är tillräckligt rustat för att hantera just den typen av brott – eller om beviskraven i praktiken gör vissa övergrepp nästan omöjliga att lagföra.
Det är en obekväm diskussion. Men efter ännu en friande hovrättsdom lär den inte försvinna.
