Skuldkrisen möts med förslag som saknar folkligt stöd Frankrikes premiärminister François Bayrou har presenterat en budgetplan för att minska landets skenande statsskuld. Bland åtgärderna finns det minst sagt kontroversiella förslaget att slopa två helgdagar – annandag påsk och 8 maj, dagen då Frankrike firar segern i andra världskriget.
Enligt Bayrou skulle detta ge staten flera miljarder euro i extra intäkter. Förslaget har dock väckt starka reaktioner, inte minst eftersom 8 maj är en dag med djup historisk och symbolisk betydelse för det franska folket.
Oppositionen rasar – talar om ”angrepp på historien” Nationell samlings ledare Jordan Bardella kallar beslutet ”ett angrepp på vår historia, våra rötter och på det arbetande Frankrike” och lovar att ingen av partiets ledamöter kommer acceptera förslaget.
Även andra oppositionspartier har markerat mot regeringens plan. Kritiken går inte bara ut på helgdagarna utan på att hela budgeten uppfattas som ett försök att vältra över bördan för decennier av politiskt misskött ekonomi på vanliga löntagare.
Misstroendeomröstning väntar Den 8 september väntar en misstroendeomröstning mot Bayrous minoritetsregering. Både höger- och vänsteroppositionen har aviserat att de inte kommer ge regeringen sitt stöd. Bardella ser redan fram emot nyval:
”Vi kommer aldrig att rösta för en regering vars beslut orsakar lidande för det franska folket. Våra medborgare väntar på förändring och en återgång till valurnorna: vi är redo”, skrev han på X.
Ett etablissemang i otakt med folket Frankrikes statsskuld uppgår till över 110 procent av BNP och pressen på regeringen är hård från både EU och finansmarknaderna. Men valet att attackera nationella helgdagar – dagar som är en del av den franska identiteten – visar hur långt ifrån väljarnas verklighet det politiska etablissemanget rört sig.
Förslaget symboliserar en politisk klass som hellre kompromissar bort kulturarv och arbetarnas rättigheter än ser över den egna byråkratin eller minskar statens svällande utgifter. Resultatet riskerar att bli det motsatta: ett ännu större folkligt missnöje och ökat stöd för oppositionspartier som lovar verklig förändring.
