En röd linje som suddades ut Under flera år har Liberalerna markerat en tydlig röd linje: inga Sverigedemokrater i regering Nu är den linjen borta.

Efter hemliga samtal mellan L och SD presenterades det så kallade ”Sverigelöftet”, som öppnar för att alla fyra Tidöpartier sitter i regering efter valet. Det som tidigare sades vara principiellt omöjligt har blivit eftersträvansvärt.

Omsvängningen är dramatisk – men kanske inte överraskande.

Överlevnadsinstinkt eller politisk kapitulation? De stora mediernas tolkningar varierar, men flera är inne på samma spår: Liberalerna befinner sig i existentiell kris. Med opinionssiffror runt riksdagsspärren blir varje strategiskt val ett val mellan politisk övertygelse och överlevnad.

Att öppna för SD i regering kan ses som ett försök att säkra stödröster från borgerliga väljare som annars riskerar att låta L falla ur riksdagen.

Men det är också en frivillig reträtt från en moralisk position man länge definierat sig genom.

För ett parti som i åratal profilerat sig som värnare av liberala principer mot ”ytterkanter” riskerar kovändningen att uppfattas som just det: en förnedrande reträtt för att få sitta kvar vid köttgrytorna.

Risk för intern splittring Liberalerna är ett parti med stark ideologisk självbild och intern spännvidd. Det är rimligt att anta att alla i partiet inte delar entusiasmen över att öppna dörren för SD-ministrar.

Historiskt har just SD-frågan varit den mest sprängkraftiga i L:s interna debatt. Att nu överge den tydligaste symbolfrågan kan skapa nya sprickor – särskilt om opinionen inte vänder uppåt.

Ett parti som saknar tydligt existensberättigande i väljarkåren riskerar att förlora ännu mer när den identitet man hållit fast vid löses upp.

SD som den vuxne i rummet? Paradoxalt nog kan överenskommelsen samtidigt stärka Sverigedemokraternas position.

SD har länge velat bli accepterat som fullt regeringsdugligt. Genom att ingå ett avtal där man i sak accepterar flera liberala formuleringar – från akademisk frihet till public service – signalerar partiet ansvarstagande och kompromissvilja.

Samtidigt gör man den strategiska bedömningen att en borgerlig valseger kan stå och falla med att Liberalerna klarar spärren. Det är en kylig kalkyl: att ta ansvar inte bara för den egna väljarbasen, utan även för koalitionens aritmetik.

I det perspektivet framstår SD inte som det parti som kapitulerar – utan som det parti som tänker långsiktigt.

Vad fick SD egentligen? En genomläsning av ”Sverigelöftet” visar att många formuleringar ligger nära Liberalernas hjärtefrågor.

Det har väckt frågor även internt i SD om vilka eftergifter som gjorts.

Men den kanske viktigaste vinsten för SD är symbolisk: Att regeringsfrågan inte längre är tabu.

Det är ett steg som för bara några år sedan framstod som politiskt omöjligt.

En riskfylld strategi För Liberalerna är detta ett högt spel. Om stödrösterna uteblir och partiet ändå faller ur riksdagen riskerar kovändningen att bli ihågkommen som den definitiva upplösningen av partiets profil.

Om stödrösterna kommer – men kärnväljare lämnar – kan kräftgången fortsätta ändå.

Det är en strategi som kan rädda partiet. Men det är också en strategi som kan påskynda dess marginalisering.