Regeringen har sent om sider äntligen tagit tag i frågan om tiggeri - ett fenomen som i och med högskatte- & välfärdsstaten under 1900-talet gjordes lika överflödigt för samhället som onödigt för individen..Ett ovärdigt och förödmjukande inslag i gatubilden från svunna tider, som ingen någonsin ville ha tillbaka.

Att det ännu finns liberaler och folk vänsterut som motsätter sig förbud mot denna företeelse med hänvisning till förment godhet eller klämkäcka utrop om att “man inte kan förbjuda fattigdom” missar helt skälen för ett förbud, nämligen medmänsklig omsorg om och skydd för utsatta tiggare och det faktum att fattigdom alls inte är huvudorsak till problemet.

För svenska medborgare finns ett mycket välutvecklat skyddsnät, som är konstruerat för att människor ska slippa leva på allmosor. Tidigare statsministrar som Branting eller Per Albin hade varit chockade och skämts ögonen ur sig, om de vetat att ett sekel dominerat av socialdemokratisk politik skulle resultera i tiggeriets återkomst i vårt land. Medborgare bör hänvisas till Socialtjänsten för att få den hjälp de behöver, så att man inte besvärar en redan skattetyngd allmänheten i offentliga miljöer och underställer sig den kontroll och det stöd som är påkallat, när man saknar egen försörjning. Endast så kan rätt åtgärder sättas in för att upprätta en långsiktigt fungerande tillvaro igen, för den man verkligen vill hjälpa och inte bara bekymmerslöst utlämna till tiggeri.

För varken inhemska eller utländska tiggare är mottagande av allmosor någon lösning. Pengar är inte den hjälp man främst behöver. För många i den situationen är det andra fundamentala ting som brister, såsom psykologiskt och socialt kaos, oförmåga att planera och hushålla med resurser eller att man sitter fast i strukturer med kollektiv kontroll och styrning över sig, som slav utan frihet i sitt eget liv. Sannolikt skulle därmed heller inte ens en miljon i gåva innebära någon reellt förändrad livssituationen, utan problemen skulle bestå. Mottagaren skulle ha svårt att hantera pengarna på ett klokt, ansvarsfullt sätt eller vara helt i händerna på bakmän som tacksamt roffar åt sig allt vad man har lyckats skrapa ihop under dagen - kanske helt utan att man får behålla något själv.

En sak som regeringen och mycket av diskussionen också missar, är att vad man naturligtvis bör rikta in sig på är permanent, systematiskt tiggeri för sin påstådda försörjning. Att en lätt identifierbar välgörenhetsorganisation eller idrottsförening och liknande samlar in pengar med transparent både mottagare och ändamål är självklart inget problem, som ska blandas ihop med tiggeri. Ej heller om en författare, journalist eller annan ber om crowd funding för sina öppet redovisade projekt, enkla att följa upp resultatet av.

En nödställd person som vid ett enstaka tillfälle exempelvis ber om mynt för att kunna gå på toaletten vid centralstationen eller kunna köpa en bussbiljett, när man tappat sin plånbok eller mobiltelefon, ska förstås heller inte beröras av ett tiggeriförbud. Den som däremot dag ut och dag in ockuperar ingången till en butik eller galleria bör kunna visas från platsen av väktare eller anmälas till polis, när förseelsen upprepas.

Naiviteten eller den medvetet förvridna bild, som många kritiker av förbud målar upp, är häpnadsväckande eller förljugen. Vad den som rört sig i stadsbilden under senare år kunnat möta i tiggeribranschen är synnerligen varierad kost. Bland de mer udda inslagen jag personligen sett är en man i 45-50-årsåldern vid T-banan i Farsta med skylten “No parents - please help!” och en äldre kvinna utanför ICA på Fridhemsplan i Stockholm med ett foto av en ung kvinna med ett litet barn - huruvida det föreställde henne själv som ung eller kanske dotter med barnbarn framgick inte, ej heller varför hon skulle behöva tigga för deras skull.

Ett par gånger har jag närmast blivit attackerad av synnerligen offensiva unga romska tjejer som kört en plastmugg med mynt upp i ansiktet på mig, när min dotter och jag åt glass på Sergels torg eller då vi väntade i ett gatukök och en man kom och gestikulerade upp i ansiktet på mig och krävde att vi skulle köpa mat åt honom - invandrarkillen som drev stället blev vansinnig och berättade att tiggaren förstörde affärerna för honom och att det var tredje gången han körde ut honom den dagen.

En tidig söndagsmorgon såg jag ett par flickor på T-banan som liksom jag gick av vid Hötorget - i passagen upp mot andra sidan av Sveavägen råkade jag se när de bytte om, från jeans och T-shirt till traditionella romska dräkter.Alltsammans ett skådespel för den godtrogna allmänhet, som betalar vår tids avlatsbrev för att mildra sitt dåliga samvete för att man lever i ett välståndsland - och inte klarar av att se människor som leker behövande så länge tiggeri lönar sig mer än andra livsval. Att spela med och ge pengar är ett främja exploatering av människor från andra länder och göda organiserad kriminalitet eller destruktiva förtryckande miljöer och maktstrukturer.

När jag har besökt länder som Rumänien och Indien har alltid mina vänner och kollegor från dessa länder klart uppmanat “Ge inte något! Det går bara till bakmännen och inget till tiggaren själv!” - och tiggaren är nästan alltid en kvinna, ofta unga söta flickor. Varför vill vänstern och liberaler som förespråkar frihet och ofta kallar sig feminister med vett och vilja medverka till att utsätta kvinnor för detta utnyttjande och fortsatta förtryck?

Inte är det medmänsklig omtanke som präglar motståndet mot tiggeriförbud i alla fall.

Staffan Gunnarson Migrations- och integrationspolitisk talesperson, Medborgerlig Samling