”Sverige har för många universitet” Sverige har 18 universitet för drygt tio miljoner invånare – fler per capita än nästan alla jämförbara länder. Samtidigt går hundratusentals akademiker utan arbete eller är sysselsatta i jobb som inte kräver högre utbildning. Det skriver Diana Vasiliou, expert på utbildning och kompetensförsörjning vid Företagarna, i en debattartikel där hon argumenterar för att svaga universitet bör avvecklas.
Enligt henne har den kraftiga expansionen av högre utbildning de senaste 25 åren lett till ett system där kvalitet och arbetsmarknadsnytta inte längre står i centrum.
Expansion utan tydlig riktning Under 2000-talet har flera regionala högskolor uppgraderats till universitet, bland annat i Karlstad, Malmö och Mälardalen. Resultatet är ett system där forskningsresurser och utbildningsplatser sprids över ett stort antal lärosäten.
Samtidigt visar statistik att:
- Akademikerarbetslösheten är hög
- Genomsnittsåldern för kandidatexamen ligger runt 28 år
- En fjärdedel av nyexaminerade har lägre inkomst fyra månader efter examen än under studietiden
Detta sker parallellt med att företag rapporterar brist på tekniker, ingenjörer, yrkesutbildade och hantverkare.
När priset är nära noll En central fråga i debatten är hur utbildningssystemet styrs.
Svensk högre utbildning är i praktiken kostnadsfri för studenten och finansieras till största delen via skattemedel. Dimensioneringen sker huvudsakligen utifrån studenternas söktryck och lärosätenas ekonomiska incitament – inte utifrån individers ekonomiska värdering av utbildning.
När priset för individen är mycket lågt uppstår svaga signaler om värdet av olika utbildningsval. Det riskerar att leda till överutnyttjande av vissa utbildningar samtidigt som bristyrken förblir obesatta.
Det är ett klassiskt dilemma i system där prismekanismen är satt ur spel: utbud och efterfrågan möts inte på ett effektivt sätt.
Regionalpolitik eller kunskapspolitik? Vasiliou pekar också på hur universitetsstatus blivit ett regionalpolitiskt verktyg. När fler orter får egna universitet sprids forskningsresurserna ut över landet. Produktivitetskommissionen har tidigare påtalat att Sveriges forskningsmedel är mer fragmenterade än i exempelvis Nederländerna, Schweiz och Danmark – länder som valt att koncentrera resurser till färre och starkare lärosäten.
Samtidigt har svenska studenter bland den lägsta mängden lärarledd undervisningstid i Europa. Frågan är om ambitionen att ha ”ett universitet i varje region” har gått ut över kvalitet och internationell konkurrenskraft.
Oppositionen vill gå i motsatt riktning Regeringen har signalerat att man inte avser att uppgradera fler högskolor till universitet. Det välkomnas i debattartikeln. Flera oppositionspartier driver däremot på för att exempelvis Södertörn, Borås och Dalarna ska få universitetsstatus.
Kritiker menar att namnbyten och statusförändringar inte löser de underliggande problemen: matchningen mot arbetsmarknaden och kvaliteten i forskningen.
Ett system i behov av omprövning Debatten rör mer än antalet lärosäten.
Den handlar om:
- Hur högre utbildning ska dimensioneras
- Hur resurser ska fördelas
- Vilken roll staten ska spela i styrningen
Sverige har under lång tid sett akademisk expansion som ett självändamål – fler utbildningsplatser har likställts med framsteg.
Men när examensbevis inte automatiskt leder till arbete och när företag samtidigt skriker efter kompetens uppstår en legitimitetsfråga.
Kvalitet före kvantitet Vasiliou argumenterar för ett mer koncentrerat system där:
- Forskning samlas till färre, starkare universitet
- Högskolor fokuserar mer på professions- och yrkesutbildningar
- Matchningen mot arbetsmarknaden förbättras
Det är en linje som sätter effektivitet och resultat före regional symbolpolitik.
I grunden är frågan om Sverige behöver fler universitet – eller bättre incitament och tydligare prioriteringar. Det är en diskussion som sannolikt kommer att växa i takt med att både statens finanser och företagens kompetensbehov sätts under ökad press.
