En omläggning som kommer alldeles för sent Tidöregeringen presenterar nu vad som beskrivs som den största omläggningen av svenskt bistånd i modern tid. Nästan 20 procent av biståndet riktas om till Ukraina, Sidas budget kapas kraftigt och stödet till flera länder i Afrika och Asien minskar.

På pappret är det ett brott med tidigare politik. I praktiken är det ännu ett exempel på hur regeringen agerar: försiktigt, sent och utan att ta den principiella debatten.

Ett steg i rätt riktning – men bara ett halvt Att koppla bistånd tydligare till svenska säkerhetsintressen är rimligt. Stödet till Ukraina är inte bara solidaritet, utan ett direkt bidrag till Europas och Sveriges säkerhet. Det borde ha varit självklart från dag ett.

Problemet är att denna insikt kommer sent – efter decennier av ett biståndssystem som vuxit utan tydliga mål, svag uppföljning och låg demokratisk förankring hos svenska skattebetalare.

När regeringen nu minskar biståndsramen från 56 till 53 miljarder kronor och samtidigt kallar det ett smärtsamt men nödvändigt beslut, blottläggs snarare hur lite som egentligen förändras.

Den fråga som aldrig ställs Den centrala frågan förblir obesvarad: Varför ska svenskt bistånd vara obligatoriskt – oavsett effekt, mottagare eller svenska intressen?

I ett fritt samhälle bör bistånd till andra länder i grunden vara frivilligt för skattebetalarna, såvida det inte:

  • bidrar till Sveriges säkerhet, eller
  • rör akut humanitär katastrofhjälp.

Allt annat kräver en betydligt starkare motivering än den som hittills presenterats – både moraliskt och politiskt.

Att nu skära några miljarder, samtidigt som Sverige fortsatt är en av världens största biståndsgivare i förhållande till BNP, är inte ett systemskifte. Det är en justering i marginalen.

Ett mönster i Tidöregeringens styre Omläggningen av biståndet passar in i ett bredare mönster. Tidöregeringen har gång på gång identifierat verkliga problem – men valt att angripa dem sent och försiktigt.

Migrationen. Energipolitiken. Rättsväsendet. Och nu biståndet.

Retoriken är ofta drastisk. Reformtempot är det inte.

När biståndsministern säger att beslutet inte fattats med glädje, är det kanske just där problemet ligger. Politik handlar inte om att visa vem som lider mest av sina beslut, utan om att ta ansvar för helheten – även när det innebär att bryta med gamla dogmer.

En förlorad möjlighet till ärlighet Det mest slående är inte nedskärningarna i sig, utan att regeringen missar chansen att vara ärlig mot väljarna.

  • Sverige har inte obegränsade resurser.
  • Svenska skattebetalare är inte en global bankomat.
  • Och bistånd är inte per definition gott bara för att det kallas bistånd.

Genom att inte tydligt säga detta – utan i stället rama in omläggningen som ett beklagligt tvång – lämnar regeringen både initiativet och den principiella debatten till oppositionen.

Förändring, men inte på riktigt Att prioritera Ukraina framför ineffektiva och långsiktiga biståndsprogram är rätt. Att minska Sidas makt och omfattning är nödvändigt.

Men så länge biståndspolitiken inte vilar på en tydlig princip om svenskt egenintresse, frivillighet och ansvar, är detta bara ännu ett exempel på politik som vill signalera förändring – utan att fullt ut genomföra den.

Det är inte första gången. Och tyvärr inte heller sista.