En alltmer politiserad organisation läxar upp världens mest självkritiska land FN:s kommitté mot rasdiskriminering, CERD, har riktat skarp kritik mot Sverige. Landet anklagas för att ”rasism har normaliserats” – och regeringen klandras för både vandelsförslag och säkerhetszoner, som enligt kommittén riskerar att ”drabba barn med utländsk bakgrund”.

Budskapet är bekant: Sverige har strukturella problem. Politikerna har ett ”jätteansvar”. Retoriken har blivit ”för hård”. Men frågan är om det egentligen är Sverige som förändrats – eller FN.

Från rättigheter till moralpolitik När FN grundades 1945 handlade det om att förhindra krig och försvara mänskliga rättigheter. I dag agerar samma organisation allt oftare som en moralisk domstol över demokratiska stater – medan verkliga diktaturer går fria.

CERD-kommittén består av experter från länder som inte sällan själva har bristande rättsstatsprinciper. Ändå utser de sig till auktoritet över svensk politik. Med deras logik är inte rättssäkerhet, brottsbekämpning eller ordningslagar tecken på ansvar – utan potentiella uttryck för diskriminering.

Att Sverige får kritik för att vilja stävja kriminalitet genom vandelskontroll och trygghetszoner visar hur moraliskt snedvridet perspektivet har blivit. FN har gått från att försvara individens frihet till att försvara identitetspolitik.

Ett land som ber om ursäkt för sin existens Samtidigt är Sverige världens mest generösa FN-bidragsgivare per capita. Vi finansierar en organisation som i gengäld skäller ut oss för att vi försöker återupprätta ordning i ett samhälle där våld, gängkriminalitet och hedersförtryck växer.

Det hade varit komiskt – om det inte vore så förutsägbart. För ingenstans är självanklagelsen lika institutionaliserad som i Sverige. När FN säger att landet lider av strukturell rasism, står svenska myndigheter i kö för att hålla med.

FN:s dubbla måttstock Att FN tiger om verklig förföljelse – från politiskt våld i Mellanöstern till totalitära regimer i Kina och Iran – men finner tid att fördöma svenska reformer mot gängkriminalitet, säger allt om hur långt organisationen förflyttats.

Det handlar inte längre om mänskliga rättigheter. Det handlar om värdegrund som maktverktyg – där västvärldens demokratier ska hållas i schack genom ständiga påminnelser om sin skuld.

Dags att ompröva Sveriges roll Kritiken från CERD visar varför Sverige bör se över sitt FN-engagemang. Självklart ska landet delta i internationellt samarbete – men inte vara finansiär av en moraliserande apparat som förväxlar trygghetspolitik med diskriminering.

Att stå upp mot rasism är självklart. Men att låta FN definiera vad rasism är – och använda det för att påverka svensk lagstiftning – är att överlåta demokratin till byråkrater.

Det är hög tid att någon säger ifrån.