Allt fler ser sjukvårdssystemet som ett byråkratiskt haveri Kritiken mot Sveriges sjukvårdssystem hårdnar. Inte längre bara från missnöjda patienter eller stressad vårdpersonal – utan nu även från medicinska tungviktare. I en debattartikel i Aftonbladet argumenterar två emeritusprofessorer för att hela den regionala vårdmodellen bör skrotas och ersättas av ett statligt ansvar.

Det är ett ovanligt tydligt underkännande av dagens ordning. Och det kommer inte från politiska ytterkanter, utan från forskare med lång erfarenhet av både klinik och internationell medicinsk utveckling.

21 regioner – 21 flaskhalsar Kärnan i kritiken är enkel: det är orimligt att 21 självständiga regioner ska klara av att tolka, sortera och implementera den snabbt växande medicinska kunskapsmassan. Varje år publiceras tusentals vetenskapliga artiklar inom klinisk medicin. Att varje region ska ha egen kompetens, egna riktlinjer och egna läkemedelskommittéer framstår alltmer som ett organisatoriskt haveri.

Trots statliga myndigheter som Socialstyrelsen och SBU förblir implementeringen fragmenterad. Resultatet är välkänt: olika vård beroende på postnummer, olika väntetider, olika behandlingspraxis – och ett system där ingen riktigt bär helhetsansvaret.

Jämlik vård – men bara på pappret Regionmodellen har länge försvarats med argument om närhet och lokalt självstyre. I praktiken har den istället producerat stora klyftor. Debattörerna pekar på att en nationell organisation skulle ha bättre förutsättningar att stå emot kommersiella särintressen, samverka med statliga myndigheter och säkerställa att ny kunskap faktiskt når patienterna.

Detta är inte längre en marginell invändning. Allt fler börjar beskriva systemet som strukturellt dysfunktionellt – inte bara underfinansierat eller felprioriterat.

Politiken börjar röra på sig Det mest intressanta är kanske att denna kritik nu sammanfaller med politiska förskjutningar. Flera riksdagspartier har under senare år öppnat för att förändra eller avveckla regionerna. Samtidigt har utmanarpartier som Medborgerlig Samling länge argumenterat för att regionnivån bör avskaffas helt.

Utifrån ett frihetligt och systemkritiskt perspektiv har MED pekat på just det debattörerna nu beskriver: ett otydligt ansvar, ett demokratiskt glapp och en tung byråkrati som står mellan patient och vård.

När både professorer och politiska uppstickare hamnar i samma slutsats säger det något om systemets tillstånd.

Ett tabubelagt systemfel Trots återkommande utredningar har regionstrukturen i praktiken varit tabu. Förklaringen är inte svår att hitta. 21 regioner innebär tusentals politiska uppdrag, tjänstemän och maktpositioner. Att avskaffa eller centralisera systemet skulle innebära en av de största administrativa reformerna i modern tid.

Men allt fler tycks nu mena att alternativet – att fortsätta som i dag – är värre.

Frågan är inte längre om, utan hur Debattörerna i Aftonbladet föreslår ett återförstatligande av vården. De erkänner att det är komplext och att tidigare försök, som i Norge, haft problem. Men deras poäng är tydlig: dagens modell klarar inte framtidens krav.

När kunskapstakten accelererar, befolkningen åldras och vården blir allt mer specialiserad framstår 21 autonoma vårdapparater som ett arv från en annan tid.

Frågan som nu allt fler ställer sig är inte om systemet fungerar – utan hur länge vi har råd att låtsas att det gör det.