Regeringen vill banta pressisar – men ökar själva Regeringen vill granska kommunikatörer i offentlig sektor. Ett trettiotal myndigheter har fått i uppdrag att redovisa vad informations- och kommunikationsarbetet kostar och varför det behövs. Syftet, enligt civilminister Erik Slottner, är att säkerställa att resurser läggs på kärnuppgifter.
Frågan är dock hur det ser ut i det egna huset.
En genomgång visar att de politiskt anställda inom informations- och kommunikationsverksamheten i Regeringskansliet har ökat kraftigt sedan maktskiftet. År 2022 fanns 32 personer i denna kategori. I år är motsvarande siffra 55 – en ökning med cirka 70 procent.
Även antalet politiskt anställda generellt, såsom sakkunniga och sekreterare, har ökat med omkring 30 procent.
Journalister märker av trycket Aftonbladets riksdagsreporter Oisín Cantwell beskriver ett förändrat klimat.
– Jag har definitivt märkt att de har blivit fler. De tar för sig mer, de hör av sig ofta och har synpunkter, säger han.
Samtidigt konstaterar han att utvecklingen inte är unik för den nuvarande regeringen.
– Jag tror att det hänger ihop med hela medievärldens utveckling. Det är ett helt annat medietryck i dag. Jag tror att det hade svällt även med en S-regering, men kanske inte lika mycket.
Dubbla måttstockar? Regeringens granskning av myndigheternas kommunikatörer har hittills inte mött någon större politisk opposition. Men när siffrorna för det egna kansliet kommer upp blir tonen en annan.
Socialdemokraten Peder Björk har tidigare ställt en skriftlig fråga om varför Regeringskansliet inte omfattas av samma redovisningskrav.
– Det är dubbla måttstockar, säger han och menar att regeringen bedriver en annan politik internt än externt.
Från regeringens sida har man inte velat kommentera siffrorna närmare. Regeringskansliet bekräftar att ökningen skett men uppger att nivåerna varierar över tid.
En större trend Antalet offentliga kommunikatörer har ökat under 2000-talet och kostar enligt olika uppskattningar flera miljarder kronor per år. Kritiker ser det som slöseri med skattemedel, medan andra – däribland fackförbund – menar att kommunikatörer är nödvändiga i en tid av desinformation och säkerhetspolitiskt tryck.
Det finns argument för att staten behöver vara tydlig och närvarande i ett allt mer fragmenterat medielandskap. Samtidigt väcks frågan om var gränsen går mellan information och politisk positionering – och om samma principer ska gälla för myndigheter och för regeringen själv.
Det är lätt att tala om effektivisering i andras organisationer. Svårare är att börja med sin egen.
