En konflikt som avslöjar beroendet Kulturminister Parisa Liljestrand beskriver den svenska filmpolitiken som havererad och helförstatligad. Samtidigt möts hon av hård och personlig kritik från delar av filmbranschen, som reagerat starkt på hennes frånvaro vid branschens prestigeevenemang och hennes ovilja att omedelbart utlova ökade statliga anslag.
Konflikten har snabbt kommit att handla om symbolik och närvaro – men i grunden blottlägger den något mer strukturellt: en kultursektor som i decennier vant sig vid att staten inte bara finansierar, utan också bekräftar och legitimerar verksamheten genom ständig uppmärksamhet och ökade bidrag.
När politikens roll ifrågasätts Liljestrands budskap har varit konsekvent. Politikens uppgift är inte att vara enskilda branschers bästa kompis eller att reflexmässigt kräva mer av skattebetalarna när prioriteringar saknas. Det är ett resonemang som i många andra sektorer betraktas som självklart – men som i kulturpolitiken ofta möts med starkt motstånd.
Reaktionerna från delar av filmeliten har därför varit ovanligt hårda. Uttalanden om att kulturministern saknar kompetens eller inte behövs alls vittnar om en förväntan på politiskt stöd som går långt bortom rimlig armlängdsprincip. När bidragssystemet ifrågasätts uppfattas det inte som en legitim politisk diskussion, utan som ett angrepp.
Bidrag som norm, inte undantag Svensk film är i dag i hög grad beroende av offentliga medel. Det gäller produktion, distribution och festivalverksamhet. Jämförelser med Danmark och Norge används ofta för att argumentera för ökade anslag, men sällan för att diskutera skillnader i finansieringsmodeller, publikansvar eller marknadsanpassning.
När kulturministern nu tillsatt en utredning för att se över systemet möts det inte av nyfikenhet eller konstruktiv dialog, utan av misstänkliggörande. Det är ett tecken på hur djupt bidragsberoendet satt sig – och hur ovant systemet är vid att behöva motivera sin samhällsnytta utan att först peka på ökade anslagsnivåer.
Pressad minister – eller pressat system? Att Parisa Liljestrand beskrivs som ”pressad” säger därför lika mycket om branschen som om ministern. Det är inte ovanligt att intressegrupper mobiliserar medialt tryck för att påverka politiken. Det anmärkningsvärda i detta fall är hur öppet kraven formuleras: mer pengar, mer närvaro, mindre ifrågasättande.
I en tid av stora samhällsutmaningar, hårda budgetprioriteringar och minskat förtroende för offentliga system är frågan snarare om svensk filmpolitik tål den granskning som nu påbörjats. För om varje försök till reform möts med personangrepp och moralisk press, är det inte ministern som är problemet – utan systemet hon försöker förändra.
