Fem döda på Manhattan – och skytten hade vapenlicens trots psykisk ohälsa En beväpnad man med dokumenterade psykiska problem korsade USA i bil, gick in i en kontorslokal på Manhattan och sköt ihjäl fyra personer – innan han tog sitt eget liv. Att Shane Tamura, 27 år, hade laglig licens för det automatvapen han använde har väckt bestörtning och frågor. Hur kan någon med dokumenterad psykisk ohälsa tillåtas inneha skjutvapen?

Automatvapenlicens – trots känd psykiatrisk historik Det var under måndagsmorgonen som skjutningen inträffade i en skyskrapa nära Rockefeller Center. Enligt polisens pressträff saknade Tamura koppling till platsen. Han hade nyligen rest dit från Nevada, där han var bosatt och licensierad vapenägare. I bilen återfanns ytterligare ett vapen samt receptbelagd medicin.

Polisen bekräftar att Tamura haft en ”dokumenterad historia av psykisk ohälsa”, utan att precisera diagnos eller vårdkontakt. Enligt New York Times var han inte känd av federala myndigheter, men ändå beviljad licens för automatvapen i sin hemstat.

Systemfel – eller regelbrist? Detta fall blottar en uppenbar svaghet i det amerikanska licenssystemet. Att någon med psykiska problem kan beviljas tillstånd för automatvapen är inget isolerat undantag. Det finns stora variationer mellan delstater när det gäller vad som kontrolleras, hur journaler inhämtas och vilken samverkan som finns mellan vård, polis och licensgivare.

I Sverige är frågan minst lika relevant – även om lagstiftningen är strängare. Även här finns en lång historia av rättsfall där psykisk ohälsa inte upptäckts eller hanterats i tid vid licensprövningar. Även här förekommer att läkare inte rapporterar kända riskpersoner. Och även här råder fortfarande viss osäkerhet kring hur ansvar för uppföljning och kontroll är fördelad.

Tragiskt öde – men politiskt ansvar Tamuras öde beskrivs i amerikansk media som en tragedi. Han var klassens clown, en lovande idrottare och en populär person som tappade fotfästet. Den bild som nu tonar fram är av en person som kämpade med inre demoner, kanske utan tillräckligt stöd – men ändå kunde beväpna sig med ett dödligt vapen och utlösa en katastrof.

Det är lätt att fastna i sorgen. Men tragedin pekar också på ett politiskt ansvar. Ett samhälle som ger människor med allvarlig psykisk ohälsa tillgång till automatvapen är ett samhälle som abdikerat från sitt ansvar för skydd och förebyggande.

Det borde inte krävas ännu ett blodbad för att systemet ska omprövas.