Fackligt krav på Södersjukhuset: Ge vård till barn från Gaza Tre fackförbund på Södersjukhuset i Stockholm har uppmanat sjukhusledningen att erbjuda vård till barn från Gaza. I ett brev till sjukhusdirektören kräver de lokala företrädarna för Läkarförbundet, Vårdförbundet och Kommunal att vården ställer upp – mitt i en svensk sjukvårdskris och utan någon konkret finansieringslösning.
Ett krav utan kostnadsanalys Initiativet presenteras som ett moraliskt ställningstagande, men varken fackens brev eller kommentarerna till media visar tecken på att man reflekterat över de ekonomiska eller praktiska konsekvenserna.
Det handlar i realiteten om att svenska skattebetalare – som redan får vänta på operationer och vars vårdcentraler går på knäna – ska stå för notan när fackliga företrädare vill visa solidaritet.
Frågan om vård till utländska patienter är dessutom inte en lokal sjukhusfråga, utan en politisk och nationell fråga med budgetmässiga och rättsliga dimensioner.
Ledningen: Frågan är svår Sjukhusdirektören Karouk Said svarar i enlighet med regionens ansvarslinje och konstaterar att inget beslut kan fattas under sommaren. Men det hindrar inte de fackliga representanterna från att försöka driva igenom sin linje.
– Det är i grunden inte en facklig fråga, utan handlar om att vi i vår profession står upp för rätten till akut sjukvård, säger Fredrik Härne, ordförande för Läkarförbundet på Södersjukhuset, till DN.
Men när vården redan är hårt pressad, väntetiderna långa och personalen överbelastad – är det då verkligen vår yrkesroll att utvidga uppdraget globalt, utan demokratisk förankring eller kostnadsanalys?
Solidaritet på andras bekostnad Fackförbundens initiativ kan ses som ännu ett exempel på klassisk symbolpolitik: välvilja som saknar både finansiering och konsekvensanalys.
Det som på ytan framstår som omtanke riskerar i praktiken att urholka förtroendet för välfärdens prioriteringar. När resurserna är begränsade måste svensk vård i första hand fokusera på behoven i Sverige – inte bli en spelbricka i internationell solidaritetspolitik driven av fackliga aktivister.
Frågan är inte om barn från Gaza förtjänar vård – frågan är vem som ska betala, vem som ska prioriteras bort, och på vems mandat vårdresurserna ska omfördelas.
