Ett frihandelsavtal med dubbla måttstockar Regeringen och Moderaterna jublar över att EU nu är nära att slutföra frihandelsavtalet med Mercosur-länderna i Sydamerika. Lägre priser på kaffe och vin, nya exportmöjligheter och mindre byråkrati lyfts fram som tydliga vinster.

Men bakom de positiva formuleringarna växer en mer obekväm fråga: varför kombinerar EU extremt hårda regler för europeiska bönder med ett avtal som öppnar dörren för import från länder där dessa krav inte gäller?

Regler för oss – undantag för andra Europeiskt jordbruk är i dag hårt reglerat. Miljökrav, djurskydd, dokumentation och begränsningar av bekämpningsmedel har successivt skärpts, ofta med politiska ambitioner som sträcker sig långt bortom vad konkurrenter utanför EU möter.

Samtidigt innebär Mercosur-avtalet att produkter från Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay får ökad tillgång till EU-marknaden – trots att produktionsvillkoren i många fall inte lever upp till samma standarder. Kritiker menar att detta skapar en situation där kvalitet och regelefterlevnad bestraffas, medan lägre krav gynnas.

Det är svårt att förena med idén om rättvis konkurrens.

Moderaternas ensidiga glädjekalkyl Utrikeshandelsminister Benjamin Dousa framhåller främst fördelarna: billigare konsumentvaror, ökade exportmöjligheter för industrin och förenklade processer för småföretag.

Men den analysen är påfallande snäv. Den bortser nästan helt från konsekvenserna för svensk livsmedelsproduktion, självförsörjningsgrad och långsiktig beredskap. När lantbruket pressas ytterligare riskerar Sverige att bli ännu mer beroende av importerad mat – producerad under villkor vi själva förbjudit.

Det är en politisk prioritering, inte en naturlag.

Klimatargument som inte går ihop Avtalet marknadsförs ofta i samma politiska miljöer som annars talar om minskade transporter, kortare livsmedelskedjor och klimatansvar. Ändå öppnar Mercosur-avtalet för ökad import av kött och jordbruksprodukter som fraktas över halva jordklotet.

Här uppstår en uppenbar motsägelse. Samtidigt som europeiska bönder tvingas bära kostnaden för klimatambitioner, tillåts import från system där miljöhänsynen är betydligt svagare. Klimatargumentet används selektivt – strängt internt, flexibelt externt.

Ett säkerhetspolitiskt perspektiv som saknas De senaste årens kriser har tydligt visat hur sårbara globala leveranskedjor är. Pandemin, kriget i Ukraina och energikrisen har alla aktualiserat frågan om nationell och europeisk motståndskraft.

Mot den bakgrunden framstår det som anmärkningsvärt att livsmedelsförsörjning fortfarande behandlas som en sekundär fråga i handelspolitiken. Utan ett livskraftigt jordbruk försvagas inte bara landsbygden, utan också samhällets förmåga att hantera framtida kriser.

Frihandel eller självavveckling? Frihandel kan vara ett kraftfullt verktyg för tillväxt och välstånd. Men frihandel förutsätter rimliga och jämförbara spelregler. När EU kombinerar världens kanske mest långtgående regelbörda för sina egna producenter med öppna dörrar för konkurrenter som inte omfattas av samma krav, förvandlas frihandel till något annat.

Det handlar då inte längre om öppen konkurrens, utan om politiskt sanktionerad snedvridning.

En fråga som förtjänar mer än applåder Mercosur-avtalet beskrivs som en historisk milstolpe. Men innan politiker applåderar billigare kaffe och vin bör en mer grundläggande fråga ställas: vad kostar avtalet i form av utslagen livsmedelsproduktion, förlorad självständighet och ökad sårbarhet?

Det är en diskussion som förtjänar betydligt större allvar än vad de nuvarande hyllningskörerna från Bryssel och Stockholm ger intryck av.