Rimlig utkomst – givet ett orimligt förslag EU-ledarnas nattmangling om finansieringen av Ukraina slutade i en kompromiss: stöd ska ges via lån, med EU-budgeten som säkerhet. De frysta ryska tillgångarna förblir orörda.

Många kommentatorer beskriver utfallet som ett misslyckande. Men sett till utgångsläget var beslutet i själva verket det minst dåliga alternativet.

Att stater som inte är direkta parter i en väpnad konflikt skulle beslagta en annan stats tillgångar och skänka dem till motparten hade varit ett principiellt brott av sällan skådat slag. En sådan åtgärd hade inte bara riktat sig mot Ryssland – den hade undergrävt den internationella ordning som bygger på äganderätt, suveränitet och förutsägbarhet.

Den världsordningen är inte en moralisk detalj. Den är en förutsättning för handel, investeringar och finansiell stabilitet.

Att EU till slut backade från den linjen var därför rimligt. Men det betyder inte att beslutet var starkt.

Äganderätten är inte situationsbunden Förespråkarna för att använda de frysta ryska tillgångarna har ofta argumenterat i moraliska termer: Ryssland är angriparen, Ukraina offret. Slutsatsen har varit att ”rätt” därför går före juridik.

Problemet med den hållningen är inte dess känslomässiga logik, utan dess konsekvenser. Om äganderätten blir villkorad av politiska omdömen, upphör den att vara en rättsstatlig princip och blir i stället ett maktinstrument.

För länder och aktörer världen över hade ett sådant beslut varit en tydlig signal: tillgångar som hålls i Europa är säkra – tills de inte längre är det. Det hade fått långt större följdverkningar än vad som ryms i den aktuella Ukrainadebatten.

Skattebetalarna som sista garant I stället valde EU att låna upp pengar med EU-budgeten som säkerhet. Det låter tekniskt, men innebär i praktiken att risken i slutändan hamnar hos Europas skattebetalare.

Detta är ingen obetydlig detalj. För även om stödet beskrivs som ”säkrat”, är det inte gratis. Det är skuldfinansierat, långsiktigt och förknippat med politiska risker som ännu inte är fullt synliga.

Frågan är inte om Ukraina behöver stöd. Frågan är vem som bär ansvaret om finansieringen spricker, fördyras eller permanentas.

Gripenaffären – en risk i skuggan I sammanhanget blir den stora svenska Gripenaffären allt mer oklar. Ukraina har aviserat en beställning på omkring 100 Jas-plan från Saab – en affär av enorm industriell och symbolisk betydelse för Sverige.

Men finansieringen är höljd i dimma.

Uppgifter har pekat på att frysta ryska tillgångar delvis sågs som en möjlig lösning. När den vägen nu stängts återstår frågan: vem står risken?

Om Ukraina inte kan betala, och om affären av säkerhetspolitiska skäl ändå drivs igenom, är det inte otänkbart att svenska – eller europeiska – skattebetalare i praktiken får agera garant. Det är en risk som hittills diskuterats förvånansvärt lite i den offentliga debatten.

Den stora frågan: Vad är planen? EU-toppmötet blottlägger ett djupare problem än finansieringsformen.

  • Vad är egentligen de europeiska ledarnas mål i Ukraina?
  • Hur ser slutläget ut?
  • Vilka medel är man beredd att använda – och under hur lång tid?

Mötet visade tydligt att uppslutningen är bräcklig. Vissa länder vill fortsätta stödet oavsett kostnad. Andra vill minimera sitt åtagande. Kompromissen blev ett lån – inte ett gemensamt strategiskt vägval.

Det kan hålla samman EU på kort sikt. Men det ersätter inte behovet av en tydlig plan.

Enighet i retoriken – osäkerhet i praktiken Att beskriva utfallet som en seger för europeisk enighet är därför missvisande. Snarare visar mötet att EU fortfarande famlar mellan principer, realpolitik och inrikespolitiska hänsyn.

Att inte riva upp äganderätten var rätt. Att skjuta kostnaderna på framtiden utan klar strategi är mer tveksamt.

Och i bakgrunden växer frågan som allt fler börjar ställa – men få vågar formulera öppet: Hur länge kan Europa finansiera ett krig utan att veta vart det är på väg?