Enligt uppgifter till SVT låg ett förslag om att betala ut ett extra barnbidrag i vårändringsbudgeten på bordet. Kostnad: drygt 2,5 miljarder kronor. Syfte: att ”stötta barnfamiljer” och ”stimulera ekonomin”.
Vi talar alltså om samma Tidöregering som påstår sig vilja ha ett paradigmskifte i svensk bidragspolitik. Det är svårt att inte skratta – om det inte vore så allvarligt.
Förslaget stoppades till slut av Sverigedemokraterna, som enligt källor ansåg att bidraget riskerade att gå till fel målgrupp. Istället för att diskutera reformer föll alltså diskussionen samman i ryktesspridning och positionering. SD ska enligt egen utsago ha föreslagit sänkt matmoms i stället, ett förslag som i sin tur avfärdades av övriga partier.
Allt detta väcker en mer grundläggande fråga: Vad gör barnbidraget i en borgerlig budget överhuvudtaget?
Medborgerlig Samling har länge argumenterat för att barnbidraget behöver reformeras i grunden. Att betala ut lika mycket i bidrag till alla, oavsett behov eller inkomst, är inte bara dyrt – det är också ologiskt. Det borde i ett första steg göras om till ett avdrag i deklarationen, så att det fasas ut i takt med inkomsten.
I ett nästa steg bör vi fråga oss varför det offentliga över huvud taget ska ha som uppgift att ekonomiskt kompensera alla som väljer att skaffa barn. Familjer är olika. Ansvar är individuellt. Och det är inte rimligt att skattebetalare utan barn – eller med vuxna barn – tvingas subventionera andras val via generella transfereringar.
I ett Sverige med växande statsskuld, en åldrande befolkning, ansträngd välfärd och historiska försvarsutgifter är det orimligt att ett extra barnbidrag ens kommer på tal i ett borgerligt regeringsunderlag.
Att SD stoppade det är förstås välkommet. Men vad säger det om resten av Tidösamarbetet – att förslaget fanns på bordet överhuvudtaget?
Vill man ha ett verkligt systemskifte måste man börja där det gör ont: i bidragspolitiken.
Att säga nej till fler bidrag är bra. Men ännu bättre vore att börja fasa ut de vi redan har.
