“Rom byggdes inte på en dag. Men det kanske föll på en.” Med denna nästan stillsamma, men brutala slutrad ringar Ivar Arpi in något större än en historia om det antika Rom. Han skriver om oss.
I ett nytt inlägg på bloggen En rak höger använder Arpi Västroms fall som spegel för vår tid. Det handlar inte om nostalgi. Inte heller om romantik. Det är en klinisk dissektion av en civilisation i rörelse – som till slut stannar, men inte märker det.
När imperiet föll – utan att förstå det Arpi bygger sin text kring en återkommande bild: de romerska akvedukterna. De står fortfarande kvar – men en dag visste ingen längre hur de fungerade. Det är den exakta metaforen för en kultur som fortsätter att utföra ritualer, men där innehållet lämnat formerna. Processionerna fortsätter. Titlar delas ut. Protokoll skrivs. Men meningen har tystnat.
Det är ett tema som går igen i moderna västerländska samhällen, där en stor del av energin går åt till att reproducera berättelser om vår egen storhet, våra institutioner, vår “demokratiska värdegrund” – medan sammanhållningen i praktiken vittrar.
Dekadens är inte dramatik – det är administration Med hjälp av historiker som Bryan Ward-Perkins och Peter Heather skildrar Arpi hur Rom föll snabbt – men verkade fortsätta leva. Skatter samlades in. Generaler utnämndes. Men ingen samordning fanns. Lojaliteten dog före arméerna.
Låter det bekant?
I Arpis skildring är parallellen till vår egen tid aldrig uttalad – men omisskännlig. Han pekar ut det mönster som kännetecknar västerländsk postmodernitet: vi fortsätter upprätthålla systemen, men utan övertygelse. Ritualen lever, men tron har lämnat templet.
Den sista romaren – en man, en institution, eller en form? Från Flavius Aëtius till Sidonius Apollinaris skildras de sista bärarna av imperiets idé. Inte alltid de mäktigaste, men de som fortfarande trodde på något gemensamt. Och när de försvann, fanns bara fasader kvar. Inget band. Ingen riktning.
Här skymtar Arpis mest allvarsamma varning: att vår civilisations inre kitt – tillit, samhörighet, gemensam mening – kan vara på väg att lösas upp, samtidigt som vi febrilt insisterar på att allt är som förut.
En värld som inte längre vet vad den är Slutorden är lika dystra som exakta: en civilisation behöver inte rasa med ett brak. Den kan försvinna tyst, medan dess funktioner består – på papper, i byråkrati, i ruiner. Och vi märker det först när det är för sent. När inget längre fungerar, men alla fortfarande låtsas.
Ivar Arpi levererar inte ett historiskt kåseri. Han levererar ett eko från framtiden. Frågan är inte om vi känner igen oss i romarna. Frågan är om vi – likt dem – kommer vägra se vad som sker, medan vi än kan.
