Carl Bildts kommentar visar hur långt bort makthavarna rört sig från det Sverige de styr I en uppmärksammad ledare i Göteborgs-Posten riktar Adam Cwejman hård kritik mot tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildt. Anledningen: Bildt beskriver gängkriminaliteten som ett ”randfenomen” – något i marginalen av svensk samhällsutveckling som folk ”förr eller senare kommer vänja sig vid.”

För Cwejman är detta inget mindre än ett uttryck för elitens totala verklighetsflykt. Sprängningar, mord och utpressning är inte längre undantag. De är vardag. Och när landets politiska veteraner börjar tala om det som något svenskar ska vänja sig vid, då har den politiska kulturen tappat fotfästet.

Från statsledning till skyddad verkstad Carl Bildt har länge setts som den erfarne statsmannen, en röst för internationell rationalitet och sans. Men hans senaste uttalanden visar något annat: en politisk klass som betraktar samhällsförändringen på håll, som om den utspelade sig i ett annat land.

När bomber detonerar i bostadshus, barn mördas i bilbomber och sjukvårdslokaler sprängs, talar Bildt om ”paradisliknande förhållanden jämfört med södra Chicago.” Jämförelsen är avslöjande – inte för vad den säger om Sverige, utan för vad den säger om honom. För den som lever långt från vardagen blir jämförelsen mellan lidanden en intellektuell övning, inte en moralisk angelägenhet.

Ett elitperspektiv utan verklighetskontakt Cwejman beskriver hur svenska makthavare fortfarande saknar begrepp om brottslighetens omfattning och karaktär. Under ett decennium har politiken tonat ned problemen, förnekat sambandet med migrationen och förklarat att ”Sverige aldrig varit tryggare.” Resultatet är en retorik som inte längre matchar medborgarnas erfarenhet – och som därmed urholkar förtroendet för demokratin själv.

När en före detta statsminister kallar det som i praktiken definierar svensk politik för ett randfenomen, framstår han inte längre som statsmannamässig – utan som en symbol för den verklighetsfrånvända elit som många svenskar tappat tilliten till.

Verklighetens folk bär konsekvenserna Det är inte Carl Bildt som får sin port söndersprängd. Det är inte EU-diplomater eller näringslivstoppar som får sina barn indragna i gängens våld eller förlorar tryggheten i sitt bostadsområde. Det är vanliga människor – de som lever i det samhälle där bomberna faktiskt briserar.

Det är också dessa människor som förväntas ”vänja sig”. Att de inte längre kan släppa ut sina barn på kvällen, att de måste bo kvar för att bostaden tappat i värde, att de får läsa varje dag om nästa explosion – allt detta betraktas från elitsfären som en störning i marginalen.

Ett samhälle som kräver mod, inte ursäkter Cwejmans text fångar något större än bara Bildts ordval. Den beskriver klyftan mellan det politiska Sverige och det verkliga Sverige. Ett land där makten fortfarande hellre talar om narrativ än konsekvenser.

Den dagen politikerna börjar tala klarspråk om vad som gått fel – och vad som krävs för att återställa tryggheten – kan förtroendet återuppbyggas. Tills dess fortsätter verkligheten att spränga sig in i den bubbla där landets gamla ledare fortfarande tror att problemen är randfenomen.