Elexporten blottlägger klimatpolitikens systemhaveri Sverige exporterade nära 39 terawattimmar el förra året – nästan exakt lika mycket som vindkraften producerade under samma period. Samtidigt fortsatte den inhemska elanvändningen att sjunka och den utlovade elektrifieringen uteblev.

Detta är inte ett tillfälligt missöde. Det är ett strukturellt haveri, med en tydlig orsak: en energipolitik som i decennier styrts av politisk klimatism snarare än teknisk realism.

När klimatmål ersätter fungerande system Svensk energipolitik har under lång tid präglats av en närmast religiös övertygelse om att väderberoende kraftslag – i synnerhet vindkraft – inte bara är ett komplement utan i praktiken kan bära hela energisystemet. Kritiska invändningar om effekt, stabilitet och leveranssäkerhet har avfärdats som bakåtsträvande eller ideologiskt misstänkta.

Resultatet är ett elsystem där produktionen ofta sker när den inte behövs – och saknas när den efterfrågas som mest. När vinden blåser pressas priserna ned och el exporteras. När den mojnar uppstår effektbrist, särskilt i södra Sverige, med höga priser och osäker tillgång som följd.

Detta är inte marknadens fel. Det är konsekvensen av politiska beslut.

Klimatismens tabu stoppar ansvarstagande Att detta haveri kunnat fortgå beror inte på brist på information. Problembilden har varit känd i åratal. Ändå har ansvarsutkrävandet uteblivit. Orsaken är enkel men obekväm: att erkänna systemfelet skulle innebära att ifrågasätta klimatpolitikens grundantaganden.

Det är politiskt lättare att tala om ”flexibilitet”, ”marknadsintegration” och framtida lösningar än att medge att ett elsystem byggt på intermittent produktion inte kan ersätta planerbar kraft i ett industriland.

Därför hålls kritiken på armlängds avstånd. Därför får inga huvuden rulla.

Myndigheter i idéernas tjänst När regeringen gav Svenska kraftnät, Energimarknadsinspektionen och Energimyndigheten i uppdrag att analysera hur effektbristen kunde lindras, fanns en möjlighet till kursändring.

I stället konstaterade myndigheterna att regelverket i huvudsak fungerar som tänkt. Några krav på planerbarhet vid nätanslutning ansågs inte nödvändiga. Problemet skulle hanteras inom ramen för ett större, integrerat system.

Det är ett svar som blottlägger hur djupt klimatismen genomsyrar beslutsfattandet. Det är samma tänkande som redan lett till extrema obalanspriser, kraftig volatilitet och ökade kostnader för hushåll och industri – särskilt i södra Sverige.

Ett haveri utan ansvariga Det kanske mest anmärkningsvärda är att ett misslyckande av denna storleksordning inte lett till politiska konsekvenser. I andra samhällssektorer hade ansvar utkrävts. Här fortsätter samma aktörer, samma idéer och samma antaganden att styra utvecklingen.

I stället har konsekvenserna vältrats över på medborgare och företag. Industriprojekt skjuts upp. Investeringar tvekar. Elpriserna förblir volatila. Elektrifieringen, som var hela politikens ursäkt, har i praktiken gått i baklås.

Ett system som bromsar Sveriges välstånd Sverige har byggt sitt välstånd på stabil, tillförlitlig och konkurrenskraftig energi. När detta fundament undermineras påverkas hela samhällsekonomin.

Att exportera stora mängder el samtidigt som den egna industrin inte vågar expandera är inte ett tecken på framgång. Det är ett symptom på ett system som tappat sitt syfte.

Så länge klimatpolitiken behandlas som dogm snarare än som politik – möjlig att ompröva, korrigera och kritisera – kommer ansvaret fortsätta att lösas upp. Och så länge ingen vågar ta tjuren vid hornen kommer Sverige fortsätta leva med konsekvenserna av ett energisystem som inte längre är byggt för landets behov.