Efter Thunbergs Gazaresa – ministern sätter ner foten När utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) slog fast att Greta Thunberg och hennes medresenärer själva utsatt sig för risk möttes hon av kraftig kritik från vänsterdebattörer och aktivister. Men uttalandet markerar i själva verket ett välkommet skifte i svensk politik – bort från reflexen att staten alltid ska rädda medborgare som medvetet bryter mot reseavrådan, lagar eller sunt förnuft.
– De har själva utsatt sig för en stor risk. Det finns svenskar runt om i världen som behöver konsulärt stöd men som inte själva försatt sig i fara, skrev utrikesministern i ett mejl till Aftonbladet.
Hon syftade på att Global Sumud Flotilla – den så kallade ”fredsflottan” mot Gaza – trots upprepade varningar valde att segla rakt in i ett krigszon, och sedan anklagade Israel för tortyr och kidnappning när de frihetsberövades.
Offerrollen som politisk valuta Samma mönster har setts många gånger förr. Svenskar som rest till krigsområden, diktaturer eller konfliktzoner mot bättre vetande har gång på gång vänt sig till UD när riskerna blivit verklighet. Det tydligaste exemplet är när Dagens ETC:s reporter Joakim Medin reste in i Turkiet utan pressackreditering – trots tydlig varning – och fängslades. När det gick snett skylldes allt på staten.
Regeringens markering mot Thunberg-aktivisterna är därför principiellt viktig. Det handlar inte om att förneka konsulärt ansvar, utan om att återupprätta gränsen mellan statens skyldigheter och individens ansvar.
När en svensk medborgare medvetet bryter mot reseavrådan, trots officiella varningar, kan inte konsekvensen bli att 70 000 andra svenskar blockerar UD:s nödtelefoner för att rädda dem.
En förskjutning i rätt riktning Reaktionen från vänsterdebattörer har varit förutsägbar. Advokaten Linus Gardell kallade ministerns uttalande ”häpnadsväckande” och menade att det ”ger förövarna frikort”. Men det verkliga frikortet har snarare länge gått åt andra hållet – till svenskar som, i moralisk nit eller politisk aktivism, försätter sig i livsfara och sedan kräver att staten ska lösa följderna.
Att Malmer Stenergard markerar att egenansvaret gäller även när det är obekvämt är därför ett principiellt viktigt ställningstagande. Det signalerar ett brott med decennier av svensk undfallenhet inför självförvållad utsatthet – ett slags politiskt vuxenblivande.
Från välfärdsstat till ansvarskultur När staten alltid står redo att rädda medborgare från konsekvenserna av deras egna val, undermineras ansvarskänslan. Den utvecklingen påminner om det Nassim Nicholas Taleb beskrivit som ”minoriteternas tyranni” – där små grupper med starka anspråk tvingar hela systemet att anpassa sig efter deras villkor, oavsett konsekvenserna.
Samma mekanism gäller här: ett fåtal individer kräver statens resurser och diplomatiska apparat – och lyckas därigenom förskjuta fokus från verkliga nödsituationer till självförvållade problem.
Regeringens besked är därför inte cyniskt, utan nödvändigt. Ett samhälle som menar allvar med frihet måste också våga mena allvar med ansvar.
