Regeringen vill samarbeta med S – för att sätta press på Israel Utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M) vill se ett nytt blocköverskridande samarbete. Men inte för att stärka Sveriges ekonomi eller stå upp mot terrorism – utan för att ”skärpa tonen mot Israel”. Den oväntade inriktningen väcker frågor om prioriteringar, realism och moralisk kompass.
Ett märkligt initiativ Det är i Aftonbladet som Dousa uttrycker sin önskan: att regeringen och Socialdemokraterna gemensamt ska sätta press på Israel – gärna genom att påverka Tyskland. Detta efter att S-profilen Morgan Johansson tidigare under dagen riktat hård kritik mot regeringens politik gentemot Gaza.
Samarbetet skulle alltså inte handla om att sätta press på Hamas, som fortfarande håller civila gisslan, skjuter raketer och använder sjukhus som militärbaser. Inte heller handlar det om att enas kring stöd till en demokratisk partner i Mellanöstern. Nej – målet är att kritisera just den part som efter 7 oktober tvingats slå tillbaka mot en terrororganisation.
Vad har Sverige att vinna? Att Sverige, ett litet land utan militär tyngd, ska försöka "ändra tonen" i EU gentemot Israel kan framstå som symbolpolitik utan substans. Vad vinner Sverige på att regeringen sträcker ut handen till S – ett parti som haft betydande problem med terrorromantik – för att tillsammans sätta press på Mellanösterns enda demokrati?
Dousas exempel är Tyskland, där M:s systerparti CDU och S:s systerparti SPD sitter i regeringskoalition. Men Tyskland har haft en långvarig och tydlig hållning till Israel – präglad av historiskt ansvar och realpolitiskt förnuft. Det är osannolikt att en svensk duo skulle lyckas ändra denna balans.
Hamas – den bortglömda parten Det riktigt anmärkningsvärda är dock vad som inte nämns. Nämligen Hamas. Terrororganisationen som medvetet provocerade fram konflikten genom brutala angrepp mot civila den 7 oktober. Som fortfarande håller över hundra människor som gisslan. Som använder befolkningen i Gaza som mänskliga sköldar.
Inget i regeringens utspel tyder på att press utövas mot Hamas att släppa gisslan, avväpna sig eller erkänna Israels existens. Istället tycks den moraliska indignationen riktas enbart mot Israel – ett land som befinner sig i en existentiell kamp mot en terrororganisation vars uttalade mål är att förinta det.
Önsketänkande som utrikespolitik Regeringens hållning kan tolkas som en eftergift till medialt och aktivistiskt tryck – snarare än ett uttryck för principfast utrikespolitik. Det är också svårt att se hur detta stärker Sveriges röst i världen. Vad säger det om vår diplomatiska linje när vi prioriterar att bygga en allians med Socialdemokraterna för att markera mot Israel, men inte för att exempelvis kräva att Hamas kapitulerar?
Den israeliska blockaden av Gaza är tragisk – men den är också en konsekvens av ett krig som Hamas startade och förlänger.
Slutsats I stället för att mana till balans, ansvar och stöd till civila på båda sidor, väljer regeringen att bjuda in oppositionen till ännu ett symboliskt utspel mot Israel. Det väcker frågan: För vems skull förs den svenska utrikespolitiken just nu – och vilken verklighetsbild ligger egentligen till grund?
