Två biståndsskandaler – en syns, den andra tiger man om När regeringen före jul aviserade kraftiga neddragningar i biståndsbudgeten fylldes spalterna snabbt av fördömanden. Organisationer varnade för katastrofer, journalister talade om ”bröd ur munnen på de fattiga” och indignationen var påtaglig.

Men enligt en krönika i Fokus av Johan Hakelius är det just här den andra – och större – skandalen börjar.

En myndighet utan överblick Bakgrunden är den uppmärksammade intervjun i Fokus där biståndsminister Benjamin Dousa beskriver vad han mötte när han tillträdde: ett biståndssystem där ingen vet hur många länder Sverige ger bistånd till, ingen vet hur många projekt som finansieras och där den bästa gissningen är att det rör sig om tiotusentals insatser.

Sida kunde inte svara på hur många mottagare som finns. Inte heller hur många projekt som pågår. I vissa fall visste inte ens svenska ambassader vilka insatser Sverige finansierade i landet de var stationerade i.

I andra delar av statsförvaltningen hade detta varit en omedelbar skandal. Här har det i decennier betraktats som normalt.

Enprocentmålet och utbetalningslogiken En central förklaring, enligt Dousa, är enprocentmålet. När en fast andel av BNI ska betalas ut varje år uppstår ett system där pengar måste ut – oavsett kvalitet, effekt eller uppföljning.

Varje ny biståndsminister har kunnat lägga till nya prioriteringar, utan att någon tidigare insats behövt ifrågasättas eller avvecklas. Resultatet blev en växande struktur utan tydlig styrning, där vidareförmedling i flera led gör spårbarhet närmast omöjlig.

Det är detta system regeringen nu försöker bryta upp. Och det är detta som väckt så starka reaktioner.

Journalisternas blinda fläck Här kommer Hakelius huvudpoäng: var var granskningen innan?

I åratal har svenska journalister i stort sett undvikit att undersöka hur biståndet faktiskt fungerar. När pengar försvunnit i ineffektiva projekt, när uppföljning saknats, när Sida inte ens kunnat redovisa grundläggande fakta – då har det varit tyst.

Bistånd har betraktats som en ”fin” verksamhet. Något moraliskt oantastligt. Därmed också något som inte ska ifrågasättas alltför hårt.

När regeringen nu skär i budgeten är det däremot inga problem att mobilisera upprördhet, aktivister och kritiska röster.

Moralisk indignation – utan bokföring Hakelius pekar på paradoxen: samma medier som nu fyller spalterna med kritik har i praktiken accepterat ett system där tiotusentals projekt finansierats utan samlad överblick, där korruptionsmisstankar finns i omkring tio procent av Sidas aktiva insatser, och där effekten av stora delar av biståndet är okänd.

Det betyder inte att bistånd i sig är fel. Men det betyder att avsikten aldrig kan ersätta ansvar.

Att ösa ut miljarder utan kontroll är inte mer kristet för att det sker i godhetens namn.

När kritik uppfattas som kätteri I krönikan kritiserar Hakelius också tendensen att moralisera bort politiska avvägningar. När regeringen prioriterar Ukraina eller svenska kärnuppgifter framställs det som ett moraliskt avfall – snarare än som en legitim budgetprioritering.

I den debatten blir kritik mot bistånd inte bara fel, utan misstänkliggjord.

Det är, enligt Hakelius, ett klimat som gjort verklig granskning omöjlig.

Den andra skandalen återstår Den första skandalen – ett illa skött biståndssystem – är nu åtminstone synlig. Den andra återstår: att stora delar av mediekåren under lång tid valt att inte granska detta, trots att det rört sig om tiotals miljarder skattekronor.

Om den debatten nu tar fart, skriver Hakelius, kan det paradoxalt nog vara den största nyttan av regeringens omstridda beslut.

Inte för att biståndet ska avskaffas – utan för att det äntligen ska behandlas som all annan offentlig verksamhet: med krav på transparens, ansvar och resultat.