ICJ gör klimat till rättsfråga – rättvisa eller lawfare? Internationella domstolen i Haag (ICJ) meddelade på tisdagen att stater som misslyckas med sitt klimatarbete kan bryta mot internationell rätt. Domstolen anser att en ”ren, hälsosam och hållbar miljö” är en mänsklig rättighet – vilket öppnar för framtida rättsprocesser mellan stater om klimatpolitik.

Beskedet välkomnas av svenska regeringen. Men frågan är om detta verkligen är en förstärkning av rättsordningen – eller ett steg mot politiserad lawfare, där internationella domstolar används som verktyg för ideologiska syften.

Klimatpolitik som rättsfråga? Beslutet är inte juridiskt bindande, men det är vägledande och väntas påverka framtida domstolsprövningar. Det innebär i praktiken att länder som anser sig vara klimatdrabbade kan försöka få andra stater att betala skadestånd – trots att orsakerna till klimatförändringar är globala, komplexa och långt ifrån juridiskt entydiga.

Genom att omdefiniera klimatfrågan till en juridisk rättighetsfråga, undergrävs samtidigt nationernas rätt att själva bestämma över sin klimat- och energipolitik. Det öppnar för att domstolar ska kunna agera moralisk överdomare över demokratiskt fattade beslut.

Domstolen med dalande förtroende ICJ har länge präglats av kritik mot politisering och brist på konsekvens. Domstolen är rådgivande, men används ofta i propagandasyfte av stater som vill ge tyngd åt sina anklagelser mot andra.

När samma institution nu går i spetsen för att koppla klimatpolitik till mänskliga rättigheter, är det ett tydligt steg in i aktivistisk rättskipning. Det riskerar att ytterligare underminera en redan tilltufsad institution vars auktoritet är starkt beroende av bred legitimitet – inte politiska signalvärden.

Rättvisa eller politiskt vapen? Med dagens besked flyttas fokus från samarbete och vetenskap till juridik och skuld. Klimatpolitiken riskerar att förvandlas till ett slagfält där politiskt motiverade rättsprocesser blir vardag – en utveckling som kan slå hårt mot västländer som redan belastas med stora förväntningar och ansvar.

Att Sverige jublar över beskedet speglar en politisk vilja snarare än juridisk klarhet. När internationell rätt används som ett vapen snarare än som en skyddsmur, förlorar den sin kärna – och med det, sitt förtroende.