V-Dem som referenspunkt i larmen Rapporter om demokratins globala tillbakagång har blivit ett återkommande inslag i svensk offentlighet. Ofta hänvisas till forskningsprojektet V-Dem vid Göteborgs universitet.

Indexet används flitigt i medier för att beskriva en värld där demokratin är på reträtt – och där även Sverige antyds stå inför risker.

Men i en genomgång av Henrik Höjer framträder en mer komplex bild. Flera ledande statsvetare, inklusive forskare med koppling till V-Dem, menar att slutsatserna om en dramatisk global nedgång är metodberoende, delvis överdrivna och i vissa fall statistiskt osäkra.

Det är inte datan i sig som ifrågasätts – utan hur den tolkas.

Krisnarrativets funktion I Dagens industri argumenterade Sveriges Radios vd Cilla Benkö för att fria och oberoende medier är avgörande för demokratins överlevnad. Texten bygger i hög grad på V-Dems mest alarmistiska tolkningar.

Kopplingen är tydlig: om demokratin är hotad globalt blir skyddet av public service och etablerade medier desto viktigare.

Krisnarrativet får därmed en funktion. Ju större hotet framstår, desto starkare legitimitet för institutionerna som sägs bära upp demokratin.

Det betyder inte att hot saknas – men det visar hur forskning kan bli en del av ett normativt argument.

Från USA till Sverige En liknande struktur återfinns i Svenska Akademien-ledamoten Åsa Wikforss texter i Dagens Nyheter. Där beskrivs demokratins tillbakagång ofta i termer av kunskapstapp och desinformation.

Kopplingen från internationella exempel till svenska förhållanden sker dock snabbt. Trump, konservativa tankesmedjor och informationskrig nämns – och därefter antyds paralleller till svenska aktörer.

Kritiker menar att detta riskerar att skapa skuldkedjor: internationella exempel definieras som problematiska, och ideologiskt närstående aktörer i Sverige antas därmed utgöra liknande hot.

Begrepp som ”faktapolarisering” används för att beskriva väljare som inte delar analysen.

Oenighet inom forskningen V-Dems tidigare föreståndare Staffan I. Lindberg har länge varit en central röst i larmen. Redan på 2010-talet varnade han för att svenska ungdomar tappade tron på demokratin och kopplade utvecklingen till friskolereformer – ett samband som mötte kritik.

2020 beskrev han Ungern som ”i princip en diktatur”. I årets val förlorade Viktor Orbán makten genom ett demokratiskt val.

Exemplet illustrerar svårigheten att dra kategoriska slutsatser om komplexa politiska system – och hur snabbt utvecklingen kan förändras.

Samtidigt visar svenska mätningar att stödet för demokrati är fortsatt högt. En stor majoritet av unga uppger att det är viktigt att leva i en demokrati.

Det gör bilden mer mångfacetterad än de mest dramatiska larmen antyder.

Ett cirkulärt kretslopp När forskningsresultat används i opinionsbildning uppstår ett slags kretslopp. Forskare citeras av opinionsbildare. Opinionsbildare refereras av journalister. Politiker hänvisar tillbaka till forskningen.

Pelle Zackrisson pekar i Kvartal på hur denna berättelse reproduceras: Åsa Wikforss används som auktoritet i Daniel Anderssons bok om Sverigedemokraternas informationsarbete – samtidigt som Wikforss själv lutar sig mot V-Dem.

Det är i sig inget ovanligt. Forskning påverkar debatt.

Men när en rapport behandlas som entydig sanning, trots intern oenighet och metodkritik, förändras spelplanen.

När larmet blir budskapet Den centrala frågan är därför inte om demokratin står inför utmaningar. Det gör den.

Frågan är vad som händer när larmen i sig får en politisk funktion.

När hotet beskrivs som accelererande och systemhotande utan att osäkerheterna i underlaget redovisas riskerar själva krisnarrativet att bli ett verktyg – snarare än en varningssignal.

Demokratin kan vara robust och utsatt samtidigt.

Men i en tid där ordet ”kris” blivit en återkommande rubrik är det rimligt att också granska larmen.