Dubbelmordet i Biskopsgården är ännu ett exempel på hur destruktiva krafter dränerar samhällssystemet Två unga män sköts till döds i Biskopsgården förra veckan. Två andra män är nu häktade – en för mord, mordförsök och grovt vapenbrott, den andra för medhjälp. Båda har kriminell historik. En är villkorligt frigiven från fängelse. Den andre dömdes för inblandning i BLM-kravallerna 2020. Det är ingen tvekan: dessa individer kostar samhället – och de vill inte Sverige väl.

Rättsprocesserna som nu inleds kommer att ta månader. Polisresurser binds upp. Åklagare, advokater, häktesplatser och domstolstid måste avsättas. Allt detta bekostas av dig som betalar skatt.

En orimlig belastning på ett tröttkört system Fallet i Biskopsgården är inget undantag. Det är vardag i ett Sverige där individer med utländsk bakgrund, ofta i generationsöverskridande klaner eller nätverk, återkommande missbrukar vår öppenhet, våra resurser – och våra rättigheter. Många av dem har kommit till Sverige under förevändningen att de söker trygghet. I praktiken skapar de otrygghet – inte bara i sin omgivning, utan i hela samhällets strukturer.

Det är skattebetalarna som står för kalaset. Från försvaret av de misstänkta till kostnader för brottsutredning, sociala insatser, kriminalvård och skador på offren – varje gång ett brott begås är det staten som får ta notan. Och staten, det är du och jag.

En kulturkrock vi inte talar om De två män som dog i Biskopsgården hade, enligt uppgifter, inga kopplingar till organiserad brottslighet. Ändå slutade deras liv i en kulregn. Det är den brutala verkligheten i ett Sverige som länge låtit bli att erkänna skillnaden mellan olika kulturella normer kring våld, rätt och ansvar.

I Sverige är rättsstaten tänkt att skydda individen. Men rättsstaten är också öppen för missbruk – av dem som ser den som ett verktyg, inte en princip. I vissa miljöer ses inte brott som något moraliskt fel – utan som en rationell väg till pengar, status och kontroll.

När räddningen blir verktyget Det svenska rättsväsendet är byggt på tillit. Men tilliten utnyttjas gång på gång. En man döms till tre år för grovt narkotikabrott – och släpps ut villkorligt. Inom kort är han misstänkt för att ha medverkat i ett dubbelmord.

Varför? För att våra lagar utgår från att människor vill bättra sig. Men det stämmer inte för alla. Vissa människor – särskilt de som socialiserats i våldskulturer där staten ses som fiende – har inga sådana ambitioner. Tvärtom använder de våra system för egen vinning.

Det är dags att säga det som det är: vissa människor har kommit till Sverige, eller växt upp här, utan någon vilja att bli en del av det samhälle vi har byggt. De är inte bara ointresserade av integration – de är aktiva motkrafter. De vill inte Sverige väl. Men vi behandlar dem som om de vore som alla andra.

Systemet måste skydda de laglydiga Ingen rättsstat kan fungera om den lägger mer kraft på att skydda brottslingar än på att skydda sina laglydiga medborgare. Det är en fråga om resurser – men också om moralisk riktning.

När våra domstolar, våra socialtjänster och våra myndigheter binds upp av människor som konsekvent bryter mot samhällets regler, urholkas förtroendet för hela systemet. Och för varje ytterligare gängkriminell som tillåts återfalla i brott inom ramen för villkorlig frigivning, blir avståndet mellan folket och staten ännu större.

Det är inte bara otryggt – det är farligt.