I ett nytt blogginlägg på bloggen Hjärtat till Höger riktar den borgerliga opinionsbildaren Carolin Dahlman skarp kritik mot Socialdemokraternas och LO:s gemensamma förslag om att slopa karensavdraget. Hon menar att det är ett populistiskt drag med högt pris – inte bara i kronor och ören, utan för välfärdens mest utsatta.

En ny ledighetsnorm? Förslaget, som presenterades av Magdalena Andersson (S) tillsammans med fackliga företrädare, bygger på idén att det ska bli mindre kostsamt att stanna hemma från jobbet vid sjukdom. Men enligt Dahlman riskerar detta att förskjuta normerna kring arbete och ansvar:

”Om det är enkelt och billigt att välja en dag i soffan kommer fler att göra så; tro inget annat.”

Hon påminner om att alla inte har stark arbetsmoral – särskilt i en tid där vabbfusk och sjukskrivningar för lindriga besvär breder ut sig.

En plånboksfråga – men för vem? LO lyfter att nio av tio medlemmar påverkas negativt av dagens karensavdrag. Dahlman visar viss förståelse för detta, men efterlyser riktade lösningar istället för generella:

”Den som jobbar med gamla och sjuka kan ju inte jobba hemifrån som många tjänstemän kan.”

Hon menar att det vore mer rimligt att hitta speciallösningar för branscher där distansarbete är omöjligt, snarare än att riva upp hela systemet för alla.

Kostnaderna riskerar explodera Socialdemokraterna uppskattar att reformen skulle kosta minst fem miljarder kronor – men Dahlman varnar för att det är en glädjekalkyl. Om fler utnyttjar ett alltför generöst system, kan kostnaderna bli ännu högre. Moderaterna har tidigare uppskattat effekten till nio miljarder kronor.

Samtidigt ökar redan nu kostnaderna för sociala ersättningar och sjukskrivningar, påpekar hon, med hänvisning till SCB och Försäkringskassans nya siffror. Särskilt oroar hon sig för ökningen av stressrelaterade sjukskrivningar – en diagnos som enligt henne inte alltid motiverar sjukfrånvaro:

”Stress är en diffus diagnos som inte främst borde lösas med vila.”

De verkligt sjuka får betala I slutänden, menar Dahlman, riskerar förslaget att slå hårdast mot dem som verkligen är i behov av stöd – de cancersjuka, de äldre och de svagaste i samhället. Om skattebasen eroderas och frånvaron ökar, måste pengarna tas någon annanstans ifrån:

”Ju fler som stannar hemma för små krämpor, desto mindre blir det till hemtjänst och vård.”