I natt slog USA till mot tre iranska kärnenergianläggningar i ett samordnat anfall tillsammans med Israel. Attacken väcker starka reaktioner – men kanske mest talande är hur snabbt vissa etablerade röster reflexmässigt fördömer USA snarare än att försöka förstå vad som faktiskt håller på att hända i världen just nu.

En ny geopolitisk verklighet – som etablissemanget inte hinner med USA:s attack mot Fordow, Natanz och Isfahan markerar inte bara en militär handling – den markerar en ny era i amerikansk säkerhetspolitik. Med Donald Trump åter i Vita huset agerar USA återigen utifrån sina egna intressen snarare än att invänta godkännande från internationella institutioner eller Bryssel-byråkratin.

Samtidigt som Trump deklarerade att Israel är ”mycket säkrare nu”, valde Carl Bildt att reagera som han gjort i tre decennier: med moraliserande fraser om folkrätt och varningar för eskalering – som om historien stannat 1995.

FN:s relevans urholkas – med egen hjälp FN:s generalsekreterare Antonio Guterres kallar attacken en ”farlig eskalering” och varnar för att konflikten kan växa ”bortom all kontroll”. Men FN:s trovärdighet i Mellanöstern har sedan länge eroderat. Organisationen har konsekvent underlåtit att adressera Irans roll som sponsor av proxykrig, terrorgrupper och destabilisering från Gaza till Jemen.

När FN fördömer USA för att slå mot iranska kärnanläggningar – men inte Irans roll i krigföringen i regionen – blir det svårt att ta institutionens uttalanden på allvar. Den selektiva indignationen förstärker intrycket av att FN förlorat förmågan att skilja mellan aggressor och försvarare.

Carl Bildt och vänsterliberalt etablissemang saknar kompass Bildts kommentar – att detta är ett ”solklart brott mot internationell rätt” – säger mer om honom än om situationen. Samma reflex som när Trump flyttade USA:s ambassad till Jerusalem: Bildt varnade för världens undergång, medan Mellanöstern gick vidare.

Den gamla världsbild där USA:s handlingar måste passera Bryssel, Berlin och Genève är på väg ut. En ny realpolitik växer fram – där makt åter har betydelse, där intressen styr mer än konsensus, och där länder som Iran inte längre får räkna med immunitet så länge de gömmer sig bakom en FN-flagga.

Den verkliga frågan: Vad gör Iran? Medan Bildt, FN och Hamas fördömer USA, tycks både Keir Starmer i Storbritannien och EU:s Kaja Kallas förstå den större bilden: Iran har i åratal närmat sig en kärnvapentröskel. Det krävs ingen raketforskning för att se vad som händer om regimen i Teheran korsar den.

Att USA agerar utifrån sina intressen är inget att förfasa sig över – det är vad stormakter gör. Det som bör förfasa är att etablissemanget i väst fortfarande inte begripit att det är 2025, inte 2005.