Centerpartiet som garant – för sin egen relevans Centerpartiets nya partiledare Elisabeth Thand Ringqvist markerar i valupptakten kraftfullt mot både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. I ett inlägg på X utropar hon Centerpartiet till garanten för att dessa partier aldrig ska få inflytande över utrikes- och säkerhetspolitiken.
Det är ett anspråk som låter stort – men som väcker frågan vad det egentligen bygger på. För när Centerpartiet i dag talar om sitt existensberättigande sker det nästan uteslutande i relation till andra partier, snarare än till konkreta reformer eller politiska resultat.
Politik reducerad till positionering Centerpartiets budskap är inte nytt. Under flera valrörelser har partiet beskrivit sig självt som en spärr, en garant, ett skydd mot ytterkanter. Problemet är att denna självbild allt oftare ersätter faktiskt politiskt innehåll.
När världen beskrivs som skakig och farlig, och svaret från Centerpartiet är att tala om vilka andra partier som inte bör få inflytande, framstår det mer som identitetspolitik på systemnivå än som ansvarstagande statsmannaskap.
Regeringssvar med ovanlig träffsäkerhet Kritiken från regeringshåll lät inte vänta på sig. Carl-Oskar Bohlin sammanfattade problemet kärnfullt: oavsett vad som händer i världen tycks Centerpartiets viktigaste fråga vara att förhålla sig till andra partier.
Det är en anmärkning som biter, inte minst eftersom den speglar väljarnas dom. Centerpartiet ligger i dag under riksdagsspärren, och opinionsutvecklingen pekar nedåt. Att fortsätta definiera sig genom avståndstaganden snarare än genom reformkraft förefaller inte locka någon större väljargrupp.
Från vågmästare till bromskloss I praktiken har Centerpartiet – liksom Liberalerna – kommit att spela rollen som bromskloss snarare än möjliggörare. För väljare som vill se fler och mer omfattande reformer från den sittande regeringen framstår detta allt tydligare som ett systemproblem.
När små partier med svagt väljarstöd gör anspråk på att sätta röda linjer i frågor där de själva saknar både mandat och folkligt förtroende, uppstår en diskrepans mellan makt och legitimitet.
Ett alternativ till spärrpolitik Det är mot denna bakgrund inte förvånande att allt fler väljare drar slutsatsen att lösningen inte är ännu fler garantier och veton – utan färre. Att låta partier som konsekvent blockerar reformer lämna riksdagen, och i stället släppa fram aktörer som tydligare prioriterar handlingskraft, framstår för många som ett mer rationellt sätt att få politiken att fungera.
Det är en systemfråga snarare än en personfråga. Och den handlar ytterst om huruvida riksdagen ska bestå av partier som vill styra – eller partier som främst vill stoppa andra från att göra det.
En självbild som inte längre bär Centerpartiet beskriver sig som ansvarstagande, statsbärande och nödvändigt. Men när självbilden inte längre delas av väljarna, och när den politiska strategin reduceras till moralisk positionering, blir frågan oundviklig: är Centerpartiet fortfarande en lösning – eller har det blivit en del av problemet?
Valrörelsen lär ge svaret.
