Debatten om SD:s biståndsstiftelse handlar inte om bristande kontroll – utan om vem som får definiera världsförbättring När stiftelsen Hepatica försvarar sig i Aftonbladet mot en växande kritikstorm från vänsterhåll, blottläggs en djupare konflikt: kampen om kontrollen över svenskt bistånd. Det handlar inte i första hand om bokföringsdetaljer, utan om världsbild – och om makten att exportera den.
Från vänsterhegemonin till pluralism? Under lång tid har svenska biståndsmedel i praktiken fungerat som en förlängning av Socialdemokratins utrikespolitik. Palmecentret, ABF och andra S-märkta organisationer har systematiskt beviljats skattemedel för att stötta rörelser och aktörer utomlands – ofta med ideologisk slagsida åt vänster.
Att nu en ny aktör – med en helt annan kompass – släpps in i värmen upplevs som ett hot.
”Det som verkligen svider är att stiftelser som Palmecentret inte längre har ett oinskränkt grepp om biståndet”, skriver Hepaticas företrädare i sin debattartikel.
Verklig demokrati eller ideologisk export? Hepatica lyfter att de istället för att stötta tvivelaktiga vänsterrörelser riktar sina insatser mot demokratirörelser i Ukraina och Belarus – något som också uppskattats internationellt.
Företrädarna slår tillbaka mot kritiken genom att peka på att många av de gamla organisationerna haft nära band till auktoritära aktörer, utan att det väckt någon medial eller politisk kritik tidigare.
I deras ögon handlar motståndet mot Hepatica inte om kvalitet eller transparens – utan om att vissa maktcentra förlorar sitt monopol på att definiera vad som är ”goda ändamål”.
En kris i biståndspolitikens självbild Det är inte första gången bistånds-Sverige skakas av ideologisk turbulens. Men reaktionerna på Hepatica avslöjar ett djupt obehag med att biståndspolitiken inte längre är vänsterns domän. Att en aktör med SD-kopplingar nu ges en plats vid bordet uppfattas som oacceptabelt – oavsett insatsens faktiska innehåll.
Det är i den kontexten kritiken ska förstås. Det handlar inte om att ”värna skattepengarna”, utan om rädslan för att förlora kontrollen över berättelsen.
Hepatica är bara början Oavsett vad man tycker om Hepatica, är principfrågan större: Ska det finnas ideologisk mångfald i svensk biståndspolitik? Eller ska den förbli ett vänsterpolitiskt revir?
Det är inte orimligt att nya organisationer får en chans att visa vad de kan – så länge de uppfyller samma krav som andra. Problemet är inte att nya röster vill bidra till demokratibiståndet. Problemet är att vissa gamla röster inte längre får bestämma vilka röster som räknas.
