Ett system byggt för missbruk I en ledare pekar Expressen på ett problem som länge varit välkänt men sällan behandlats med den allvar det förtjänar: hur bidrag till ideella föreningar, stiftelser och trossamfund utnyttjas i stor skala – utan fungerande kontroll.
Det handlar inte om enstaka rötägg. Det handlar om ett system där självrapportering och tillit ersatt faktisk granskning, samtidigt som tiotals miljarder kronor rullar ut varje år från stat, kommuner och regioner.
När kontrollen är låg och incitamenten höga blir utfallet därefter.
Politiker låsta av sina egna strukturer Att detta fått fortgå är knappast ett mysterium. Det svenska partiväsendet är djupt sammanflätat med just de organisationer som lever på offentliga bidrag: studieförbund, paraplyorganisationer, idrottsrörelsen och olika typer av civilsamhällesaktörer.
Att på allvar ifrågasätta bidragsmaskinen skulle innebära att politiken sågar av den gren den själv sitter på. Därför möts återkommande larm från Riksrevisionen, myndigheter och granskare ofta av halvhjärtade justeringar i marginalen snarare än strukturella reformer.
Kontroll kräver mer byråkrati – eller färre bidrag Skatteverkets förslag, som Expressen lyfter fram, innebär ökad rapporteringsplikt för de myndigheter och kommuner som delar ut bidrag. Det är i sig rimligt. Utan kontrolluppgifter är det i praktiken omöjligt att upptäcka systematiskt fusk.
Samtidigt blottläggs en grundläggande paradox: ett system som kräver ständigt växande byråkrati för att hindra missbruk är i sig ett dåligt system.
När myndigheter som MUCF växer för att administrera och granska bidrag som aldrig borde ha delats ut från början, har man tappat greppet om proportionerna.
Tillit utan ansvar urholkar staten Bidragsbedrägerier är inte bara ett ekonomiskt problem. De slår mot förtroendet för staten, mot viljan att betala skatt och mot tilliten mellan medborgare.
När seriösa föreningar blandas ihop med rena bluffverksamheter – och politiken låtsas som om skillnaden inte går att se – uppstår ett system där misstänksamhet blir rationell.
Det är ett högt pris att betala för en bidragspolitik som inte vågar skilja mellan verkligt civilsamhälle och bidragsindustri.
Den obekväma slutsatsen Expressens ledare antyder det självklara men politiskt otänkbara: det mest effektiva sättet att stoppa fusket vore att kraftigt minska eller avskaffa stora delar av bidragsgivningen.
Så länge det inte sker återstår bara näst bästa alternativ: betydligt hårdare kontroll, tydligare ansvar och mindre godtrogenhet.
Att fortsätta som i dag – med ett system som bygger på att ingen tittar för noga – är inte idealism. Det är naivitet. Och naiviteten kostar allt mer för skattebetalarna.
