”Ett nytt Nobelcenter” – 100 meter hög cementsilo väcker vrede och väcker frågan om vem som bestämmer över horisonten

När innerstadens betongplaner möter villastadens utsikt En 100 meter hög cementsilo vid Energihamnen i Ropsten har blivit gnistan som fått det moderata styret på Lidingö att gå i öppet krig med det socialdemokratiska styret i Stockholms stad. Cementbolaget Heidelberg Materials vill flytta sin verksamhet från Liljeholmen till Ropsten – och planerna har redan fått klartecken från Stockholms politiker.

Men på andra sidan Lidingöbron är reaktionen stark: en ny tung industri på en av Stockholms mest attraktiva adresser, precis mittemot Lidingös kulturarv, bostäder och grönområden.

– Det här är ett nytt Nobelcenter för Stockholms politiker, säger Daniel Källenfors (M), kommunstyrelsens ordförande på Lidingö. – Vi ska inte ha en cementfabrik mitt i huvudstadens skyltfönster.

Demonstration mot betongpolitik På söndag planeras en demonstration vid Lilla Lidingöbron. Källenfors, Hyresgästföreningen, Lidingöpartiet och engagerade Lidingöbor vill sätta press på Stockholms stad att backa.

– Det är helt fel plats att bygga tung industri på, säger Anders Paulsen (LP). – Det handlar om miljörisker, trafik, buller och en skyline som för alltid förändras.

Planerna inkluderar en 100 meter hög silo, daglig trafik från 70–100 lastbilar och över 500 fartyg per år. Millesgården, ett av Sveriges mest kända konstmuseer, riskerar vibrationer och luftföroreningar. Boende i Norra Djurgårdsstaden och på Lidingö är starkt kritiska.

Stockholm: Ni var för sena Stockholms stadsbyggnadsnämnd, ledd av Jan Valeskog (S), avfärdar kritiken. Lidingö stad fick chansen att yttra sig redan 2018 – men hörde inte av sig.

– Engagemanget från Lidingö har varit noll. Det är lite sent att protestera nu, säger Valeskog.

Men Källenfors medger att Lidingö missade tåget – och lovar nu att ta fajten hela vägen.

– Vi kan inte titta bort när något så här dumt håller på att hända.

En symbol för Sveriges förvaltningskultur Konflikten handlar inte bara om cement. Den illustrerar en bredare konflikt i svensk politik: teknokratisk stadsplanering vs. lokalt självbestämmande. Vänsterstyret i Stockholm kör över Lidingös invändningar med hänvisning till “åratal av planarbete”. Samtidigt växer känslan hos Lidingöborna att beslut fattas långt bort – med liten hänsyn till verkligheten på plats.

Stockholm vill bygga klimatsmart och centralt – men till priset av att gräva ner det attraktiva förortslivet i betong, buller och industri. För många borgerliga väljare blir det ytterligare ett exempel på att makten över deras liv och miljö glider bort.