En kvinna som bär niqab – en heltäckande ansiktsslöja – har arbetat i ett Rädda Barnen-projekt riktat till barn utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck. Enligt avslöjanden från stiftelsen Doku har kvinnan hyllats i islamistiska miljöer och öppet ifrågasatt kopplingar mellan islam och hedersförtryck. Rädda Barnen vägrar kommentera om niqab är förenligt med uppdraget – och hänvisar istället till religionsfrihet.

Niqabi – och rådgivare för hedersutsatta Kvinnan, som tidigare haft en relation med en salafistisk predikant, berättar själv i en islamisk podcast om sitt ideella arbete för Rädda Barnen. Hon ska ha varit en av elva personer som specialutbildats inom ett stödprojekt för hedersutsatta barn. I samma intervju säger hon att hon protesterade mot vad hon kallade ”fördomar” i utbildningsmaterialet – särskilt mot påstådda kopplingar mellan islam och hedersförtryck.

Kvinnans agerande har hyllats i islamiska grupper på Facebook, där hon beskrivs som en ”sann inspiratör för den muslimska ummahn”.

Rädda Barnen tiger När Doku ställer frågor till Rädda Barnen om lämpligheten i att en niqabklädd person, med starka religiösa symboler, arbetar med barn som just försöker frigöra sig från slöjtvång och könsnormer, vill organisationen inte kommentera. Istället betonas rätten till religionsfrihet. Inget svar ges på frågan om detta är förenligt med uppdraget att skydda barn från förtryck.

Tidigare har Rädda Barnen anklagats för att tona ner hedersrelaterat våld. Forskaren Pernilla Ouis har vittnat om hur hennes rapport om hedersförtryck censurerades för att inte kränka religiösa känslor. På organisationens ungdomsförbunds hemsida nämns inte begreppet hedersvåld över huvud taget, trots att man under de senaste tolv åren tagit emot över 17 miljoner kronor från statliga MUCF.

Ideologisk förskjutning Fallet beskrivs som en del i ett bredare mönster där Rädda Barnen, precis som Amnesty och Oxfam, glidit över till ett intersektionellt och kulturrelativistiskt synsätt. Kritiker menar att barns rättigheter relativiseras när kultur och religion prioriteras framför universella värden.

Om Sverige ska ta kampen mot hedersförtryck på allvar krävs tydlighet, inte tystnad. Och särskilt inte från organisationer som får över en miljard kronor årligen i offentliga bidrag.