När skattebetalarnas förening nyligen utsåg det skattefinansierade stödet till Ibn Rushd som Årets värsta slöseri 2024, blev det ett kvitto på ett djupt rotat problem i svensk bidragsgivning. Trots upprepade varningar om att Ibn Rushd spridit hatbudskap och extremism, fortsatte bidragen att strömma in – pengar som istället för att gynna samhällsnyttiga projekt finansierade föreläsningar som försvarade barnaga, fördömde homosexualitet och spred antisemitiska konspirationsteorier.

Det är djupt oroande att det krävdes omfattande medial granskning och ihärdiga avslöjanden innan politikerna agerade och ströp pengaflödet. Denna brist på handlingskraft visar på ett allvarligt systemfel i bidragsmodellen – ett system som saknar tillräcklig insyn och spårbarhet.

Ett plåster på en tumör Ibn Rushds nedläggning är ett steg i rätt riktning, men som Slöseriombudsmannen Philip Syrén påpekar: detta är bara ett symptom på ett större problem. Att bidrag med politiska förtecken delas ut utan effektiv kontroll är ett systemfel som gynnar fusk och slöseri. När Riksrevisionen nyligen granskade studieförbunden visade det sig att hela 44 procent av utbetalningarna saknade kostnadsunderlag – ett slående exempel på hur skattemedel slösas bort utan tillräcklig insyn.

Att förlita sig på god tro i kombination med svaga kontrollmekanismer har skapat ett system där skattepengar inte bara går till ineffektiva projekt, utan i värsta fall till samhällsskadliga verksamheter.

Varför dröjde politikerna? Trots att larm om Ibn Rushd hördes i flera år, fortsatte skattepengar att rinna in. Det faktum att bidragen först stoppades när Ibn Rushd självmant meddelade att de skulle avveckla sin verksamhet väcker frågor om politisk beredskap. Hade myndigheter och beslutsfattare agerat tidigare, kunde miljoner i skattepengar ha använts för verkligt samhällsnyttiga ändamål.

Dessutom var det ingen självklarhet att Ibn Rushd skulle avslöjas. Granskningar av bland andra forskarna Magnus Ranstorp och Aje Carlbom visade att bidragssystemet är så pass ogenomskinligt att medel kan försvinna i nätverk av föreningar utan att någon myndighet har tydlig översikt. Detta väcker allvarliga frågor om hur många fler extremister, bedragare och fuskare som fortfarande åtnjuter skattebetalarnas generositet.

Dags att vrida åt slöserikranarna Det är nu avgörande att regeringen och riksdagen inte nöjer sig med att fira Ibn Rushds avveckling som en isolerad framgång. För att stoppa liknande missbruk krävs kraftfulla reformer. Den nyligen inrättade Utbetalningsmyndigheten, som ska förebygga och upptäcka felaktiga utbetalningar, är ett steg i rätt riktning – men som Philip Syrén påpekar är 800 miljoner i besparingar bara en droppe i havet jämfört med de 15 miljarder kronor som årligen bedöms slösas bort på felaktiga utbetalningar.

Det behövs ett nytt regelverk som:

  • Ställer krav på fullständig spårbarhet i alla bidrag.
  • Ger myndigheter bättre verktyg för att granska och stoppa tvivelaktiga verksamheter.
  • Inkluderar kraftfulla sanktioner för organisationer som medvetet missbrukar offentliga medel.

Skattebetalarna har fått nog. Ibn Rushd är en påminnelse om att kampen mot skatteslöseriet inte kan drivas enbart av ideella föreningar och granskande journalister. Det är hög tid att politikerna vaknar upp och visar handlingskraft – för skattebetalarnas skull och för att värna om ett samhälle fritt från extremism.