När humor blir rasism – ett nytt normaliserat misstänkliggörande Ett lättsamt nyårsklipp från Thailand, där ett sällskap svenska kändisar skämtar internt och imiterar lokal jargong, har av vissa aktivister utpekats som rasistiskt. Att människor som befinner sig i en annan kultur leker med språk, gester och sociala koder är i vanliga fall ett uttryck för nyfikenhet, tillhörighet och gemenskap.
Men i dagens debattklimat räcker det allt oftare med att någon upplever sig kränkt för att ett moraliskt raster ska läggas över situationen – och för att etablerade medier ska återge anklagelsen som ett legitimt problem.
Ett politiskt narrativ kläs i journalistisk form I rapporteringen från Expressen beskrivs klippet huvudsakligen genom den kritik som riktats mot det, snarare än genom sitt sammanhang. Aktivistiska tolkningar – där imitation per definition görs till förlöjligande och där humor likställs med rasism – får fungera som tolkningsram.
Det normala journalistiska förhållningssättet hade varit att konstatera att vuxna människor skämtar med varandra på semester. Kanske att småle åt att de har roligt. Inte att vidareförmedla ett politiskt laddat pejorativ utan kritisk distans.
Antirasism som social kontroll Det som utspelar sig är inte ett försvar mot rasism, utan en form av stigmatisering genom språk. När skämt, imitationer och kulturell lek omtolkas till kränkningar skapas en tyst norm: vissa kulturer får inte beröras alls – annat än med vördnad, försiktighet och självcensur.
Resultatet blir inte respekt, utan rädsla. Inte jämlikhet, utan ett nytt slags hierarki där vissa grupper betraktas som så sköra att de inte tål samma vardagliga mänsklighet som andra.
Vem äger rätten att tolka? I det aktuella fallet framgår det dessutom att initiativet till skämtandet kom från en person med thailändsk bakgrund, inom ett privat sammanhang. Ändå ges tolkningsföreträde till utomstående aktivister – medan kontexten reduceras till en bisats.
Det säger något om vår tid: upplevelsen av kränkning väger tyngre än intention, relation och verklighet.
Ett snävare offentligt samtal När etablerade medier okritiskt återger denna typ av anklagelser bidrar de till att flytta gränsen för vad som anses acceptabelt mänskligt beteende. Humor misstänkliggörs. Kulturmöten problematiseras. Spontanitet ersätts av försiktighet.
Det är inte ett tecken på ett öppnare samhälle – utan på ett snävare och mer moraliserande offentligt samtal, där antirasism i praktiken används som ett verktyg för social disciplin.
Och kanske är det just där problemet ligger.
