När historien används som slagträ I en krönika i Expressen varnar Ann Heberlein för vad hon beskriver som en farlig återkomst av ”vi och dom”-retorik i svensk politik. Utgångspunkten är uttalanden från civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin, där han tydligt skiljer mellan dem som ”älskar livet mer än döden” och dem som gör motsatsen.

Heberlein menar att denna typ av uppdelning är ett första steg mot avhumanisering – och knyter resonemanget till 1930-talets Europa, Balkan, Rwanda, apartheidregimen i Sydafrika och Vietnamkriget. Retoriken ger henne, skriver hon, ”kalla kårar”.

En moralisk likställning som haltar Problemet är inte att Heberlein varnar för historiska övergrepp. Problemet är hur hon gör det.

Genom att sätta likhetstecken mellan en säkerhetspolitisk markering mot våldsbejakande aktörer och de processer som föregick folkmord och totalitära system, flyttas fokus från sakfrågan till en moralisk alarmism. Det är ett klassiskt exempel på det som ofta kallas en variant av Godwins lag: ju längre resonemanget drivs, desto snabbare landar jämförelserna i historiens allra mörkaste kapitel.

Resultatet blir inte fördjupning – utan inflation i begreppen.

”Vi och dom” som nödvändig distinktion Det är ostridigt att avhumanisering är ett verkligt problem i historien. Men det är något annat än att göra alla gränsdragningar moraliskt suspekta.

Att skilja mellan ett samhälle som försvarar liv, rättsstat och individens värde – och aktörer som öppet legitimerar terror, massmord eller religiöst våld – är inte ett första steg mot folkmord. Det är en grundläggande förutsättning för att överhuvudtaget kunna försvara ett öppet samhälle.

I Heberleins text försvinner denna skillnad. Att benämna terrorister, jihadister eller aggressiva diktaturer som ett ”dom” görs till något i sig misstänkt, oavsett innehållet i vad dessa aktörer faktiskt står för och gör.

När ansvar görs till hot Särskilt anmärkningsvärt är att Heberlein riktar sin varning mot just en minister med ansvar för civilt försvar. I en tid präglad av krig i Europa, terrorism och statliga hot är det ofrånkomligt att ansvariga politiker talar om hotbilder, fiender och värdekonflikter.

Att tolka detta som ett tecken på ”förberedelse pågår”, som Heberlein uttrycker det, är en långtgående slutsats – och en som saknar proportioner till det faktiska innehållet i Bohlins uttalanden.

Här förskjuts gränsen för vad som anses legitimt att säga i en demokrati: inte genom censur, utan genom att belägga nödvändiga distinktioner med historiskt skuldtyngda associationer.

När överorden tar över Det är möjligt att kritisera politisk retorik utan att dra in Hitler, folkmord och apartheid. När dessa jämförelser ändå görs, förlorar de sin analytiska kraft – och riskerar att trivialisera just de historiska brott de sägs varna för.

I slutänden blir effekten paradoxal: genom att göra fördömandet av våldsideologier moraliskt misstänkt, flyttas fokus från dem som faktiskt utövar våld, till dem som försöker beskriva hotet.

Det är inte en ansvarsfull användning av historien. Det är en retorisk genväg.