När kampen mot gängen blir ett alibi för blocköverskridande makt Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson vill ingå en ”tioårspakt” med Moderaterna mot gängbrottsligheten – en långsiktig överenskommelse med blocköverskridande stöd, liknande den danska modellen.

I sitt jultal i Kärrtorp beskrev Andersson gängvåldet som ”ett enormt misslyckande” och betonade behovet av politisk enighet för att ”hålla i” över tid, oavsett regering. Hon vill att S och M utgör ”ryggraden” i pakten – ett ordval som säger mycket om den maktstruktur Socialdemokratin fortfarande drömmer om: ett Sverige där eliten vet bäst och demokratin bäst sköts i samförstånd mellan de stora partierna.

Från opposition till samförstånd Utspelen följer en tydlig logik. När Moderaterna har makten, erbjuder Socialdemokraterna ”ansvarstagande samarbete”. När rollerna är omvända, talar Moderaterna om ”bred förankring”. Resultatet blir detsamma: en politisk klass som låser fast sig själv vid status quo.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) svarade förutsägbart – inte med ett nej, utan med att bjuda in alla åtta partier till samtal. Det låter demokratiskt, men i praktiken riskerar det att bli ännu en förhandlingsmaskin där ansvar och riktning löses upp i eviga överläggningar.

När brottsbekämpning blir maktpolitik Magdalena Anderssons tioårspakt handlar på ytan om trygghet. Men i praktiken är det också ett steg mot en ny typ av maktordning – där konsensus blir viktigare än opposition, och långsiktighet blir en ursäkt för att undvika debatt.

Förslagen är dessutom långtifrån oförargliga:

  • Punktmarkering och fotboja för barn.
  • Utreseförbud och kontaktförbud beslutat av åklagare, inte domstol.
  • En svensk ”maffialag” med kollektivt straffansvar.

Det är förslag som utmanar rättsstatens grundprinciper, men som säljs in som ”nödvändiga åtgärder”. När både S och M beskriver dem som ”överens i det mesta”, bör varningsklockorna ringa.

Stabilitet eller stillastående? Det är lätt att förstå den politiska lockelsen. Gängkriminaliteten skapar oro, och väljare längtar efter stabilitet. Men just därför blir frågan om frihet och maktbalans så central. En S+M-axel i brottspolitiken riskerar att bli ett nytt slags konsensusblock, där statens befogenheter växer medan medborgarens frihet krymper – och där ”trygghet” blir den nya överideologin som rättfärdigar allt.

Demokratin behöver motsättningar Magdalena Andersson säger att politiker ska sluta tjafsa. Men tjafset – debatten, kritiken, ifrågasättandet – är själva kärnan i demokratin. När politiker slutar bråka och börjar ”enas” om allt väsentligt, är det inte stabilitet vi får – utan likriktning.

I ett land där Socialdemokrater och Moderater redan för en likartad ekonomisk politik, skulle en tioårspakt mot gängen cementera den sista skillnaden som ännu fanns kvar.