En ovanlig maktbalans i studion SVT:s 30 minuter brukar vara ett format där maktbalansen är tydlig: programledaren pressar, politikern försvarar sig.

Men i intervjun med Kristdemokraternas EU-parlamentariker Alice Teodorescu Måwe uppstod stundtals en annan dynamik. Det var inte självklart vem som var mest pressad.

Anders Holmberg inledde med frågan om den anonyma donator som finansierar Teodorescu Måwes personliga säkerhet. Av intervjuns drygt 45 frågor handlade 13 om detta.

Donatorn – återvändsgränd eller rimlig granskning? Holmberg försökte via flera infallsvinklar få fram vem som står bakom stödet, hur mycket pengar det rör sig om och om relationen skapar ett beroende.

Teodorescu Måwe svarade konsekvent att hon följt Europaparlamentets regler och att KD gjort en intressegranskning. Hon vägrade samtidigt att lämna detaljer med hänvisning till säkerhetsläget.

– Alla detaljer kring ett säkert upplägg påverkar säkerheten negativt, sade hon.

Här uppstod ett moment 22: Holmberg kunde inte få nya uppgifter. Teodorescu Måwe behövde inte utveckla sitt svar. Resultatet blev att frågorna upprepades – och att tempot tappade.

För tittaren kunde det framstå som att programledaren körde fast snarare än att intervjupersonen bröts ned.

Folkrätten och “diktaturernas frikort” När samtalet gled över till USA:s och Israels agerande mot Iran höjdes temperaturen.

Holmberg använde formuleringen att USA och Israel ”startat kriget”. Teodorescu Måwe korrigerade omedelbart: – Det är fel term att säga starta.

Hon beskrev konflikten som pågående sedan 1979 och menade att folkrättens nuvarande tillämpning ”bakbinder demokratier och ger diktaturer ett frikort”.

När Holmberg hänvisade till att ”många folkrättsexperter” anser attacken folkrättsvidrig svarade hon: – Många politiker och många folkrättsexperter blir då svaret skyldiga. Vad ska man göra istället? Det vill säga det vi redan har gjort i 47 år utan framgång.

Holmberg återkom flera gånger till frågan: Vem ska avgöra när militärt våld är acceptabelt?

Teodorescu Måwes svar var att FN behöver reformeras – och att dagens säkerhetsråd består av stater som själva är diktaturer.

Här uppstod ett retoriskt skifte. Holmberg sökte juridisk stringens. Teodorescu Måwe argumenterade politiskt och moraliskt. Det var inte alltid uppenbart att Holmbergs följdfrågor träffade målet.

Israelkritik och antisemitism I den kanske mest laddade delen av intervjun menade Teodorescu Måwe att delar av Israelkritiken drivs av antisemitism och att en ”masspsykos” präglar debatten.

Holmberg försökte pressa henne på var gränsen går mellan legitim kritik och antisemitism. Teodorescu Måwe svarade att det är antisemitiskt att systematiskt välja ut Israel på ett sätt som inte görs mot andra stater.

Här blev tonläget skarpare. Holmberg försökte ringa in definitioner. Teodorescu Måwe höll fast vid en bredare analys av tidsandan. Återigen var det inte självklart att intervjuobjektet tappade mark.

En retorisk kraftmätning

Kommentatorn Johan Romin beskrev intervjun som en duell mellan två tungviktare. Den bilden fångar något väsentligt: det var inte en enkel granskning utan en kraftmätning.

Teodorescu Måwe stod fast i varje sakfråga, vare sig det gällde donatorn, folkrätten eller Israel. Holmberg gav inte upp, men fick inte heller fram några avgörande nya besked.

I traditionell intervjulogik är det politikern som ska bli pressad. Här uppstod snarare en situation där båda parter arbetade hårt – och där tittaren själv fick avgöra vem som hade övertaget.