Tre tunga avhopp på en dag – mitt i kris Det är inte varje dag ett parti tappar tre nyckelpersoner – på samma dygn. Men det var precis vad som hände Liberalerna i måndags, när jämställdhetsminister Paulina Brandberg, partisekreterare Jakob Olofsgård och kanslichef Oscar Wåglund Söderström alla meddelade sin avgång. Samtidigt duckade partiledaren Johan Pehrson alla försök till att binda ihop avhoppen, och hänvisade till "personliga beslut".
Men SVT:s inrikespolitiska kommentator Elisabeth Marmorstein tolkar det hela annorlunda. I Aktuellt konstaterar hon att det snarare rör sig om en medveten positionsförflyttning inför valet – ett försök att "toppa laget".
Svagt förtroende – svaga resultat Paulina Brandberg tillträdde som jämställdhetsminister 2022, men enligt Marmorstein har hon haft "för blygsam utdelning" i sina profilfrågor, som mäns våld mot kvinnor och hedersförtryck. Enligt opinionsundersökningar från Indikator har hon endast sex procents förtroende hos väljarna – en siffra som placerar henne bland regeringens minst profilerade statsråd.
Även arbetsmarknadsminister Mats Persson (L) har lika låga siffror, men han betraktas som en tung spelare i partiet. Det gör inte Brandberg.
Olofsgård: ”Rätt läge att lämna” Partisekreterare Jakob Olofsgård motiverade sin avgång med att han vill fokusera på sakpolitik – och att det nu är rätt läge att låta en ny partisekreterare ta vid inför valrörelsen.
”Mandatperioden går nu in i en ny fas, med en valrörelse runt hörnet. Ett omfattande arbete väntar, som en ny partisekreterare ska ges goda möjligheter att komma in i. Därför har jag valt att lämna posten i god tid före valet”, skriver han i ett uttalande till DN.
Enligt Marmorstein är det tydligt att Olofsgård heller inte anses ha lyckats leverera organisatoriskt – något som är avgörande i ett parti som balanserar nära riksdagsspärren.
Krisläge för Liberalerna Avhoppen kommer i ett känsligt läge. Liberalerna ligger fortsatt under spärren i flera mätningar, samtidigt som Sverigedemokraterna och Moderaterna blöder i opinionen. Om Tidöregeringen tappar greppet kan Liberalerna få bära en oproportionerligt stor del av skulden.
Partiets försök att manövrera sig ur krisen genom att byta ut ansikten riskerar dock att uppfattas som desperat – särskilt om inga verkliga kursändringar följer.
En nygammal linje i repris? Att Brandberg ersätts av tidigare partisekreteraren Nina Larsson – som inte har någon bakgrund i jämställdhetspolitik – visar att Liberalernas ledning snarare vill positionera sig taktiskt än ideologiskt. Frågan är om det räcker.
Elisabeth Marmorstein är tydlig med slutsatsen:
– Man vill ha företrädare som anses kunna leverera. Och det anses vare sig Brandberg eller Olofsgård riktigt ha lyckats med.
