Ahlenius: Staten är nedmonterad I en uppmärksammad ledartext i Svenska Dagbladet hävdar Inga-Britt Ahlenius att den svenska staten, sådan den klassiskt beskrivs i statsvetenskap och förvaltningslära, i praktiken har försvunnit.
Inte genom en dramatisk statskupp – utan genom politiska beslut, utredningar och reformer. Enligt Ahlenius har en bärande pelare i statsförvaltningen monterats ned: ämbetsmannens särskilda ansvar och ställning.
Från ämbetsman till anställd Kärnan i hennes resonemang är 1970-talets reformer som förändrade tjänstemannarollen. Ämbetsmannen, med ett personligt ansvar knutet till sitt ämbete och med särskilt skydd för uppgiften att “leverera sanningen till makten”, blev i stället en vanlig tjänsteperson.
Det tidigare tjänstemannaansvaret – som var kopplat till ämbetet i sig och bar straffrättsliga konsekvenser – inskränktes kraftigt och knöts främst till myndighetsutövning. Fel som tidigare kunde vara kriminaliserade blev i många fall arbetsrättsliga frågor.
Enligt Ahlenius hade det personliga ansvaret ett normerande och preventivt värde. När det försvann, menar hon, uppstod ett vakuum där ansvar i stället upplöstes i diffusa organisatoriska strukturer.
Kommuner utan skarpa sanktioner Särskilt kritisk är hon mot den kommunala nivån. Kommuner och regioner omfattas inte fullt ut av regeringsformens meritkrav vid anställning och har enligt henne utvecklat en kultur där disciplinära frågor hanteras internt och med begränsad transparens.
Begrepp som kommunalt lagtrots och domstolstrots är etablerade i rättslitteraturen. Eftersom många politiska beslut inte räknas som myndighetsutövning kan olagliga beslut undgå straffansvar och i stället endast leda till JO-kritik.
Ahlenius menar att detta skapat ett konstitutionellt tomrum. Hon hänvisar till tidigare författningsprojekt där behovet av reformer på ansvarsområdet pekats ut som betydande.
OECD-unik utveckling Enligt Ahlenius finns inget annat OECD-land som på motsvarande sätt monterat ned den statliga ämbetsmannastrukturen. Hon pekar på Finland, som behållit ämbetsmannasystemet från den gemensamma historiska förvaltningsordningen.
Samtidigt riktar hon kritik mot mediernas bevakning. Näringslivet granskas systematiskt av ekonomer som analyserar balansräkningar och styrning. Statsförvaltningens långsiktiga förändringar får däremot, enligt henne, begränsad och ofta skandalstyrd uppmärksamhet.
En reform – men räcker det? Regeringen har nyligen föreslagit en ny straffbestämmelse om missbruk av offentlig ställning, där ansvar inte längre ska vara knutet enbart till myndighetsutövning. Ahlenius beskriver detta som en lovande början.
Men hon menar att det inte räcker. För att täppa till tomrummet krävs enligt henne en översyn av regeringsformen och sannolikt en ny kommunallag.
Frågan hon ställer är principiell: kan en stat upprätthålla rättsstatens integritet utan ett tydligt, personligt och sanktionerat ansvar för dem som utövar offentlig makt?
Debatten rör därmed inte enskilda skandaler, utan själva konstruktionen av den svenska staten – och om den, steg för steg, har förändrats mer än vad allmänheten har uppmärksammat.
