”TERF” som teater: Så tystas kvinnor med biologiskt kön som utgångspunkt När professor Agnes Wold kommenterar en Aftonbladet-artikel med rubriken "Rowlings transfobiska tweets har blivit pjäs" och skriver: ”Läs, skratta och rys! Trots allt går det lite framåt i alla fall.” är det svårt att läsa det som annat än en sarkastisk markering.

Det är inte första gången Wold går i klinch med den könsideologiska dogmatismen. Hon har de senaste åren etablerat sig som en av de tydligaste rösterna i svensk offentlighet mot den transaktivistiska rörelsen – från en konservativt feministisk position som hävdar att kön är en biologisk realitet, inte en individuell identitet. Motståndet kommer inte från fientlighet mot minoriteter, utan ur en omsorg om kvinnors rättigheter, medicinsk vetenskap och språklig tydlighet.

En pjäs som säger mer om vår samtid än om Rowling Den pjäs som lyfts i Aftonbladet, “TERF”, är ett kammarspel där en karikerad J.K. Rowling ställs till svars av skådespelarna som spelade Harry, Ron och Hermione. Dialogen bygger på autentiska citat från Rowlings sociala medier, och tonen är hätsk. En transkvinna med förtejpad mun agerar tyst symbol för det förtryck hon ska ha utsatts för – medan Rowling reduceras till den personifierade ondskan.

Detta är det postmoderna kulturklimatets sätt att hantera meningsmotståndare: inte genom dialog, utan genom symbolisk offentlig bestraffning.

Att den första titeln var “TERF CUNT”, och att uppsättningen tvingades byta scen av säkerhetsskäl, säger något om både polariseringen och toleransen för grovt kvinnohat – så länge det riktas mot ”fel” kvinnor.

Wold som motröst i ett förlamat samtal Agnes Wold har i flera trådar på X (tidigare Twitter) förklarat varför stora delar av den samtida kvinnorörelsen kapitulerat för könsideologi. Hon pekar bland annat på intersektionalismens inverkan – en teori som postulerar att vita medelklasskvinnor inte har rätt att företräda andra grupper, och att feminismen därför måste underordna sig andra förtryckshierarkier.

I praktiken, menar Wold, har detta lett till att kvinnor förväntas ge upp sin organisering och sina rättigheter till förmån för män som identifierar sig som kvinnor – utan att motsvarande krav riktas mot exempelvis fackföreningsrörelsen eller manligt dominerade institutioner.

Det är en analys som allt fler kvinnor instämmer i, men som få vågar uttrycka offentligt. Wold gör det – tydligt, sakligt, och med vetenskapen i ryggen.

Hat uppåt – tystnad nedåt Rowlings öde illustrerar hur snabbt en kvinna kan förvandlas från hjälte till häxa. Hon har försvarat rätten att tala om biologiskt kön, uttryckt oro för hur könsdysfori påverkar barn, och insisterat på att kvinnors trygghet kräver tydliga könsgränser i vissa sammanhang. För detta har hon utsatts för en kampanj av hot, avbokningar och demonisering.

Samtidigt hyllas hon nu i teaterform som ett varnande exempel: ett avskräckande monster som ska lära andra kvinnor att hålla tyst.

Det är ingen slump att detta sker i kulturlivets mest ideologiska miljöer – där förmenta värden som "inkludering" används för att exkludera varje avvikelse från narrativet.

Vad är det som går framåt? Wolds ironiska tweet – ”Trots allt går det lite framåt” – kan tolkas på två sätt. Antingen ser hon pjäsen som en milstolpe i ökad förståelse. Mer sannolikt är det en subtil markering av vansinnet: att en kvinna som Rowling, som gjort mer för flickors läsande än någon annan i vår tid, nu framställs som en karikatyr vars mun måste stängas.

Det verkliga framsteget består kanske i att motröster som Wold – akademiskt respekterad, feministiskt rotad, och orädd för att tala klarspråk – nu vågar säga ifrån. Inte trots, utan på grund av det mediala drevet mot kvinnor som vägrar böja sig för könsideologins nyordning.