När bilden säger mer än ledaren Det brukar sägas att en bild säger mer än tusen ord. Ibland säger den också mer än avsändaren tänkt sig.

När Aftonbladets ledarsida på nyårsafton sammanfattade året med rubriken ”2025 var aktivisterna ljuset i samhällsmörkret” valde redaktionen att illustrera texten med en bild från en Palestinademonstration i Göteborg. På bilden syntes Hamasflaggor, bandanas och symboler för flera terrorstämplade organisationer.

Det var inte en detalj. Det var budskapet.

Ett bildval som normaliserar Reaktionerna lät inte vänta på sig. Journalisten Sofie Löwenmark konstaterade att bilden innehöll symboler för Hamas, Palestinska islamiska jihad och Lions’ Den – samtliga terrorstämplade rörelser. Terrorforskaren Magnus Ranstorp pekade dessutom på kopplingar mellan de organisationer som demonstrationen marknadsförde och etablerade terrornätverk.

Det handlade alltså inte om ”olycklig kontext” eller ”missförstådda symboler”, utan om en visuell hyllning av rörelser vars ideologi bygger på våld mot civila, antisemitism och religiös extremism.

Att detta passerade en av Sveriges största ledarredaktioner utan invändningar säger något väsentligt – inte om Mellanöstern, utan om svensk opinionsjournalistik.

När kritiken kom – byttes bilden i tysthet Efter att kritiken fått spridning bytte Aftonbladet ut bilden. Hamasflaggorna ersattes av en teckning med våtmarksaktivister och en ironisk replik om civilkurage.

Det som inte gjordes var minst lika talande:

  • ingen rättelse
  • ingen notering om bildbytet
  • ingen offentlig kommentar från ledarredaktionen

Ansvar utkrävdes inte. Händelsen arkiverades som om den aldrig inträffat.

Ändamålet helgar medlen? Den tidigare socialdemokratiske ledarskribenten Widar Andersson satte fingret på något mer grundläggande. I hans analys har Anders Lindberg och Aftonbladets ledarsida länge arbetat efter devisen att ändamålet helgar medlen – där målet är att flytta svensk politik vänsterut, även om det kräver grova personangrepp, faktaelastisk retorik eller i detta fall normalisering av terrornära miljöer.

Det är en hård dom. Men den blir svår att avfärda när ”ljuset i samhällsmörkret” bokstavligen bildsätts med terrorflaggor.

Ett mönster – inte en engångshändelse

Detta var inte ett isolerat snedsteg. Under året har Aftonbladets ledarsida upprepade gånger:

använt starka bilder utan proportion

reducerat komplexa säkerhetsfrågor till moralteater

visat större indignation inför politiska motståndare än inför våldsbejakande extremism

När en ledare om sänkt straffbarhetsålder nyligen illustrerades med en bebis väckte det redan då frågor om omdöme. Hamasbilden gjorde frågan omöjlig att ignorera.

Aktivism är inte journalistik

Opinionsjournalistik har rätt att ta ställning. Men den har också ett ansvar: att inte försköna våld, att inte sudda ut gränsen mellan aktivism och terror, att inte offra grundläggande omdöme för politisk dramaturgi.

När de gränserna passeras uppstår inte mod. Det som uppstår är förtroendekris.

Ett högt pris – för andra

Normaliseringen drabbar inte redaktionen. Den drabbar:

svenska judar, som möter Hamas symboler i sina städer

exiliranier, som ser sina förtryckares flaggor hyllas

demokratiska Palestinavänner, som trängs bort av extremister

Och i förlängningen drabbar den själva möjligheten till ett seriöst offentligt samtal.

2026 kräver något annat

Det går inte att bekämpa extremism selektivt. Det går inte att kräva moralisk stringens av politiska motståndare – och samtidigt blunda för terrorromantik på ”den egna sidan”.

Om 2026 ska bli ett hoppets år krävs något betydligt enklare än fler ledarord: förmågan att säga nej – även när det är politiskt obekvämt.

Det är där ansvaret börjar.