Vardagsvåld som tyst accepteras Under natten mot tisdagen skedde en explosion utanför en port i Vårby, Huddinge. Glasrutor krossades, men ingen person skadades. Händelsen rubriceras som allmänfarlig ödeläggelse, och polisen arbetar nu med förhör och att granska övervakningsfilmer. Ingen misstänkt har gripits.
För tio år sedan hade en sådan händelse sannolikt varit förstasidesnyhet. Idag passerar den i stort sett obemärkt i de stora nyhetsmedierna – reducerad till en kort notis bland andra.
Normaliseringen av det onormala Explosioner, skjutningar och sprängdåd har blivit en del av den svenska vardagen. Att ingen skadades i Vårby är givetvis positivt, men den underliggande verkligheten är djupt oroande: Attentat med sprängladdningar är en kraftig signal om kriminalitetens närvaro och styrka, även när de inte leder till personskador.
När dessa händelser knappt uppmärksammas bidrar det till en farlig normalisering. Mediernas tystare tonfall ger en bild av att situationen är under kontroll – trots att det underliggande problemet består och i många fall förvärras.
En trygghetspolitik som halkar efter Polisens arbete i dessa fall är ofta svårt, med brist på vittnen, långa utredningstider och tystnadskultur i de kriminella miljöerna. Men det väcker också frågor om statens förmåga att upprätthålla trygghet. Varför kan personer genomföra bombdåd i bostadsområden, gång på gång, utan att gripas? Och varför har detta grova våld blivit något vi förväntas leva med?
Explosionen i Huddinge är ännu en påminnelse om att tryggheten i Sverige inte återställs genom tyst acceptans, utan genom tydliga och konsekventa åtgärder mot de kriminella nätverk som står bakom.
