Empatin som äter upp medmänskligheten I en uppmärksammad text i 100% riktar sociologen Göran Adamson skarp kritik mot det han beskriver som en västerländsk kultur där empati inte längre är en dygd bland andra – utan ett moraliskt tvång som trängt undan både vrede, gränser och självrespekt.

Utgångspunkten är välbekanta scener från nyhetsrapporteringen: anhöriga som, efter brutala mord på sina barn eller makar, offentligt markerar att de inte känner ilska mot förövaren. Vreden – en i grunden mänsklig och rimlig reaktion – har blivit något man måste ta avstånd från, nästan som ett moraliskt felsteg.

När vrede blir tabu Adamson beskriver detta som en sorts performativ godhet. Den sörjande förväntas inte bara bära sin sorg, utan också demonstrera rätt känslor inför offentligheten. Att känna vrede riskerar annars att uppfattas som primitivt, hämndlystet eller ”opolitiskt korrekt”.

Men frågan han ställer är enkel och obekväm: Vad händer med ett samhälle där även de mest extrema övergrepp inte tillåts väcka vrede?

Tre idéer bakom den gränslösa empatin Adamson identifierar tre idéströmningar som tillsammans skapat det han kallar en självmordsbenägen empati.

  • För det första menar han att empatin har slitit sig loss från politiken. Den har blivit absolut och kan inte längre vägas mot andra värden, som ansvar, rättvisa eller samhällsgemenskap. Den som ifrågasätter empatin misstänkliggörs omedelbart.
  • För det andra pekar han på det som George Orwell kallade negativ nationalism – en fixering vid den egna kulturen, inte för att försvara den, utan för att ständigt förakta den. Detta självförakt har blivit norm i delar av den kulturella och mediala eliten.
  • För det tredje lyfter Adamson fram överförd nationalism: när politiska aktörer inte längre kan uttrycka lojalitet med det egna landet, projicerar de sin idealism och sin beundran på andra kulturer – ofta helt okritiskt.

Medmänsklighet utan gränser I texten återkommer Adamson till terrorattacker i Europa, där offentliga reaktioner ofta präglats av uppmaningar till lugn, värdighet och fortsatt vardag. Budskapet är att vrede innebär att terroristerna ”vinner”.

Adamson ifrågasätter detta. Han menar att ett samhälle som inte längre tillåter sig att bli provocerat, upprört eller ens argt, riskerar att förlora förmågan att försvara sig – både moraliskt och politiskt.

En kritik av vår tids självbild Analysen knyter an till Adamsons tidigare forskning, bland annat boken Masochistisk nationalism, där han beskriver hur västerländska samhällen utvecklat en kultur av självförnekelse och idealisering av det främmande.

Det centrala budskapet i den aktuella texten är inte ett avståndstagande från empati i sig – utan en varning för vad som händer när empatin blir gränslös, okritiserbar och politiskt styrande.

I ett sådant samhälle riskerar, enligt Adamson, medmänskligheten att paradoxalt nog försvinna – just därför att den inte längre förmår skilja mellan offer och förövare, ansvar och oskuld, rätt och orätt.