När elräkningen inte längre handlar om el Vattenfalls besked om ännu en kraftig höjning av elnätsavgifterna har väckt starka reaktioner. En höjning på 14 procent vid årsskiftet, efter ökningar på 15 respektive 12 procent de två föregående åren, innebär att avgiften stigit med sammanlagt 47 procent på tre år.

Detta i en tid då priset på själva elen blivit en allt mindre del av hushållens totala elkostnad. För många elkunder är det i dag inte elmarknaden som är problemet – utan elnätet.

Ett reglerat monopol utan kundflykt Elnätsverksamhet är ett naturligt monopol. Kunder kan inte välja nätägare och kan inte rösta med fötterna. I stället är verksamheten reglerad, med Energimarknadsinspektionen som tillsynsmyndighet, vars uppgift är att fastställa intäktsramar som ska ge nätbolagen kostnadstäckning och en ”rimlig” avkastning.

I teorin ska detta skydda konsumenterna. I praktiken fungerar det allt sämre.

Att avgifterna kan öka med nära 50 procent på tre år utan att regelverket uppenbart sätter stopp, väcker frågan om tillsynen verkligen fungerar som tänkt.

De största aktörerna – bland de dyraste Särskilt anmärkningsvärt är att de största nätägarna också hör till de dyraste. Vattenfall, Eon och Ellevio ligger generellt högre än många kommunala och kooperativa nätbolag – trots att stordrift normalt borde ge lägre kostnader.

Vattenfalls genomsnittliga nätavgift landar efter höjningen på omkring 10 000 kronor per år för ett normalhushåll. Samtidigt betalar kunder i exempelvis Uppsala som är anslutna till Upplands Energi, organiserad som ekonomisk förening, knappt hälften.

Skillnaden är svår att förklara med teknik eller geografi allena.

Avkastningskrav som driver priserna En viktig förklaring ligger i ägandet. De stora nätbolagen har ägare med höga avkastningskrav – i Eons fall ett tyskt moderbolag som de senaste åren tagit emot miljardutdelningar. Marginalerna i nätverksamheten är mycket höga, i vissa fall över 50 procent.

Vattenfall Eldistribution är också lönsamt, men har samtidigt högre kostnader än sina konkurrenter, bland annat för personal. Trots statligt ägande har bolaget under tidigare år skickat miljardbelopp i koncernbidrag.

Det är svårt att se hur detta ligger i elkundernas intresse.

Staten som ägare – och problemet med dubbla roller Att Vattenfall är statligt ägt gör inte saken enklare. Staten är samtidigt ägare, regelgivare och ytterst ansvarig inför väljarna. När avgifterna skenar kallas bolaget till utskott och seminarier hålls – men den grundläggande frågan lämnas obesvarad:

Vad är egentligen syftet med statligt ägande av ett reglerat monopol, om resultatet blir högre avgifter än hos många privata och kooperativa alternativ?

I dag framstår staten mer som en passiv kapitalägare än som en företrädare för medborgarna.

Ett incitamentsproblem som politiken duckar för Problemet är inte investeringar i elnätet. De behövs. Problemet är att nuvarande modell skapar svaga incitament för kostnadskontroll och effektivisering – samtidigt som kunderna saknar alternativ.

Så länge nätbolagen kan vältra över kostnaderna på elkunderna, och tillsynen accepterar mycket höga intäktsramar, finns få skäl att hålla tillbaka avgifterna.

Det är ett systemfel, inte ett kommunikationsproblem.

När monopol kräver ansvar Elnäten är samhällskritisk infrastruktur. Just därför krävs tydligare ansvar, större transparens och ett regelverk som faktiskt skyddar konsumenterna.

När avgifterna ökar snabbare än inflationen, snabbare än lönerna och snabbare än de flesta andra hushållskostnader, är det rimligt att fråga sig vem systemet egentligen är till för.

Så länge svaret förblir oklart lär missnöjet fortsätta växa.