Hundratals miljoner till Bonnier – alternativmedia lämnas utanför Regeringens beslut om årets statliga mediestöd väcker åter frågor om vem stödet egentligen är till för. När fördelningen nu är klar står det klart att omkring 350 miljoner kronor i skattemedel går till bolag kopplade till samma ägarfamilj – Bonnier.

Totalt motsvarar detta närmare 40 procent av hela mediestödet, som administreras av Myndigheten för press, radio och tv. Stödet motiveras officiellt med att det ska värna journalistik, yttrandefrihet och mångfald i medielandskapet.

Utfallet pekar dock i en annan riktning.

Stödet koncentreras till de redan dominerande Bolag inom Bonnier är redan i dag bland de mest resursstarka aktörerna på den svenska mediemarknaden, med starka annonsintäkter, prenumerationsbaser och omfattande räckvidd.

Att just dessa aktörer nu tilldelas en så stor andel av det statliga stödet gör att systemet alltmer framstår som ett driftsstöd till det etablerade medieetablissemanget, snarare än ett verktyg för att bredda det offentliga samtalet.

Noll kronor till alternativmedia Samtidigt visar beslutsunderlaget att inte en enda alternativmedia-aktör beviljats mediestöd i årets fördelning. Detta trots att flera av dessa publikationer har stora läsarskaror, hög publiceringstakt och en tydlig roll i samhällsdebatten.

Det innebär i praktiken att statens definition av ”mångfald” inte omfattar systemkritiska eller etablissemangsoberoende röster – trots att just dessa ofta utgör ett komplement till de stora redaktionerna.

Ett system som cementerar makt Kritiken mot mediestödet handlar därför inte bara om pengar, utan om struktur. När skattemedel i huvudsak tillfaller redan dominerande aktörer riskerar stödet att:

  • minska incitamenten för nytänkande
  • låsa fast rådande perspektiv
  • göra oberoende medier mer sårbara

I stället för att stimulera ett livskraftigt och pluralistiskt medielandskap riskerar stödet att fungera som en maktkonserverande mekanism.

Statlig neutralitet – eller statlig preferens? Att staten finansierar journalistik är i sig inte okontroversiellt. Men när utfallet gång på gång gynnar samma ägarkretsar, samtidigt som hela delar av medielandskapet konsekvent ställs utanför, uppstår en legitim fråga:

Är mediestödet ett verktyg för yttrandefrihet – eller för urval?

I takt med att förtroendet för etablerade medier utmanas, blir just den frågan allt svårare att ducka för.