Regeringens besked att låna 300 miljarder kronor till försvarssatsningar har väckt skarp kritik – inte bara från oppositionen och ekonomer, utan också från liberala ledarsidor. Det borde väcka eftertanke.

I Svenska Dagbladet konstaterar Torbjörn Nilsson att Ulf Kristersson hade chansen att göra något större: att samla nationen, att skapa bred uppslutning kring Sveriges säkerhet i ett allvarligt läge. Men istället för att bygga vidare på Magdalena Anderssons redan föreslagna upplägg för 250 miljarder i försvarslån, valde han att gå sin egen väg – med 300 miljarder som Tidöpartiernas eget förslag.

Nilsson kallar det ”business as usual” – en missad möjlighet i ett avgörande ögonblick. Ett tillfälle som kunde stärkt Kristerssons ledarskap, men som istället förlorades i en taktisk manöver. Han varnar: ”Jag börjar tro att om man agerar så kan man inte vinna nästa val.”

Ännu mer förödande är analysen från nationalekonomen Lars Calmfors på Dagens Nyheters ledarsida. Han påminner om att sex av åtta partier i höstas enades om att statens utgifter i normalfallet ska finansieras utan att öka skulden. Skälet? Att skuldsättning lägger över notan på framtida generationer.

Vad gör regeringen nu?

Jo, den bryter mot sitt eget principbeslut – innan bläcket hunnit torka. Man kallar försvarssatsningen ”permanent” men finansierar den med lån – temporära pengar till långsiktiga åtaganden. Calmfors skriver:

”Politikernas omsvängning är en logisk kullerbytta.”

Och han har rätt. Hur kan något vara permanent – men betalas med tillfälliga lån?

I praktiken innebär beslutet att våra barn och barnbarn får dubbla bördor: de ska både finansiera sina egna försvarskostnader och betala av våra lån. Det är inte ansvarsfullt. Det är inte långsiktigt. Och det är inte borgerligt.

Medborgerlig Samling har pekat på en annan väg. Vi har visat att det går att prioritera om. Det går att skära i slöseri, i byråkrati, i meningslösa bidrag och ineffektiva myndigheter – och på så sätt frigöra de resurser som krävs för att bygga ett starkt försvar.

Regeringens besked är inte bara en ekonomisk belastning. Det är ett strategiskt självmål. I stället för att bygga tillit, trovärdighet och förtroende – så slösar man bort det politiska momentum som faktiskt fanns.

Det är som Nilsson skriver: Man kan inte slarva bort de avgörande tillfällena.

Inte om man vill vinna nästa val. Och inte om man vill ta ansvar för nästa generation.